Efter stormen, revolution
I Johannes Ekholms hörspel utkämpas ett nytt klasskrig i Finland.
PERFORMANCE ●●There is a light that never
goes out. Text och regi: Johannes Ekholm. Installation: Man Yau. Musik: 111X. Skådespelare: Agnes Kaszas, Aura Nurmi, Harri Hertell, Iida Kuningas, Kasperi Laine, Markku Haussila, Markus Riuttu, Noora Dadu, Saara Vaniala, Sara Melleri, Stina Koistinen. Galleri Sinne till 29.10.
There is a light that never goes out. Ett av de smala lysrören i Man Yaus installation på Galleri Sinne lyser ständigt; vilket det är, varierar. Belysningen tonas upp och ner under de 96 minuter som hörspelet skrivet och regisserat av Johannes Ekholm pågår.
Jag sitter ensam i det mörka rummet på tisdag förmiddag och stämningen är verklighetsfrämmande. Runtom mig krukväxter i plast, trädgårdsmöbler, gamla soffbord och fåtöljer. Nostalgiskt. När ljudfilmen dundrar i gång kastas jag i väg på en osannolik resa.
Vi befinner oss i en obestämd men nära framtid, eller till och med i en alternativ samtid; här finns en referens till Finland 100. Det har skett en klimatkatastrof som förvandlat delar av Helsingfors till öar, och efter att en generalstrejk förklarats olaglig av regeringen utbryter våldsamma kravaller i hela landet. Det blir revolution då anarkister och kommunister kämpar mot det allt mer totalitära statsskicket. Det är en klasskamp, då de rika en gång för alla ska tvingas på fötter och resurserna delas jämnt. Eat the rich är parollen, och detta efterföljs ordagrant – även presidenten faller offer för kannibalismen. Riksdagshuset ockuperas, Mannerheim dekapiteras, Operan och Fiskehamnens köpcentrum står i lågor.
Huvudpersoner i denna apokalyptiska roadmovie är kuriren Veronica och den småkriminella exuniversitetsstuderanden Guy – eller Gujje – som tillsammans bestämmer sig för att fly från Helsingfors. Först besöker de Havshagen som är ett självständigt lugnt samhälle som inte deltar i kampen, varefter de med båt tar sig till Nordsjö och sedan liftandes norrut. Målet är ett nytt samhälle som drivs med solenergi uppe vid Ishavet, en frizon och en möjlighet att börja om.
I detta intensiva hörspel finns en mängd lyckade scener. Bara ett exempel är telefonsamtalet mellan Guy och hans flickvän som mitt under kaoset befinner sig på Svenska Teatern för att ta emot ett statligt konstpris. Hon avsäger sig allt ansvar – det har alltid funnits krig, och det finns inget att göra åt det, säger hon och fortsätter dricka champagne. Scenen i bilen på väg mot norr, då alla stämmer upp i The Smiths låt There is a light that never goes out, är också stark – ”to die by your side is such a heavenly way to die”. Man kunde också citera mängder av de skarpa replikerna och samtidsiakttagelserna – Ekholm är sin stil trogen.
Det är en fartfylld historia som uttrycker skarp kritik mot kapitalismen och den politiska eliten. Ekholms text böljar fram i ett associativt flöde tankar om smått och stort, och dialogen känns naturlig även om det stundvis hörs tydligt att den läses upp direkt från manuset – alla skådespelare är inte lika inlevelsefulla. Verket är ändå så mångordigt att man blir lite matt efter ett tag då man försöker hänga med i resonemangen, som stundvis löper på varandra och bildar en kakofoni. Då utgör musiken av 111X en välkommen respit. Den elektroniska musiken med inspiration från noise, industriell och experimentell basmusik skapar dystopiska ljudlandskap och är ett perfekt soundtrack för klasskriget och klimatkatastrofen.
Det trespråkiga hörspelet (engelska, finska, svenska) fängslar och väcker tankar, och när jag stiger ut i dagsljuset på Stora Robertsgatan igen känner jag mig omtumlad.