Mycket snack, lite känsla
Juliette Binoche är förvisso bedårande i den franskaste av filmer, men det räcker tyvärr inte.
Min inre sol heter den på svenska, Claire Denis romantiskt spetsade drama med den erkänt knepiga medelålderskärleken för ögonen. Men notera att det är en titel som bör tas med en rejäl nypa salt.
För trots att Juliette Binoche, filmens hjärta och själ, sällan varit mera förtjusande än så här är hennes, Isabelles, privatliv ett enda stort kaos.
De facto talar vi om en kärleksmelodram där själva resan är lika central som målet. Men vad annat kan man vänta sig av en film som hämtat sin inspiration av Roland Barthes, den franska filosofen och litteraturvetaren som av allt att döma inte har mycket till övers för de strikt romantiska turerna, för snömoset och luftslotten.
Isabelle är den i Paris bosatta konstnären som trots sina motgångar på kärlekens område vägrar att ge slaget förlorat. Därav den inledande romansen med Xavier Beauvois bankir, en mer än lovligt bufflig typ som då inte har för avsikt att lämna sin hustru. Sexet är den till synes enda gemensamma nämnaren.
Följande i turen är Nicolas Duvauchelles skådespelare, en pretentiös konstnärssjäl som dessvär re är mera intresserad av sig själv än av Isabelle. Däremellan har hon ihop det med sitt ex (Laurent Grévill), far till hennes dotter. Vilket inte hindrar Isabelle från att spänna blicken i Paul Blains mannen från gatan.
Så där fortsätter det, vecka ut och vecka in, utan att Isabelle förmår se ljuset. Kanske kunde man med hälsningar till Pedro Almodóvar därför tala om en kvinna på gränsen till nervsammanbrott.
Varför?
Hur som helst är Min inre sol (Un beau soleil intérieur) den mest franska av filmer. När man inte hälsar på hos fiskhandlaren bakom knuten eller hänger på gallerier snackar man till lust och leda, länge och väl.
Men trots att man på många håll och kanter karakteriserat Denis film som en romantisk komedi är helhetsintrycket mera ledset och deprimerat än känslomässigt inbjudande.
Och där en Woody Allen har en förmåga att göra sig lustig över de mest intellektuella av replikskiften finns det här en filosofisk grundton som inte alltid öppnar sig. Underförstått: voffor gör di på detta viset?
Sedan kommer man ju inte från att filmen i Juliette Binoche har en sammansatt hjältinna som sina utsvävningar till trots viftar bort allt snack om ”hora” kontra ”madonna” (i intervjuer föredrar regissören att tala om en kvinnlig Casanova).
Men illusionslöst är det, så det räcker och blir över. Själv får jag lust att dra en parallell till Mia HansenLoves Dagen efter detta (L´avenir) trots att det egentligen är en helt annan historia.
Temperaturen är lite liknande, sval.