Neutrala mord med lite våld
Jussi Adler-Olsen värjer sig mot att skriva om detaljerade mord och våld mot barn.
– Vet du vad, säger Jussi Adler-Olsen och makar sig lite närmare mig i soffan.
– Jag har sett hur det goda och det onda samarbetar i människan. Som barn såg jag psykiskt sjuka i alla stadier av galenskap och jag såg också alla de behandlingar de utsattes för.
Jussi Adler-Olsens pappa var psykiater och en kontroversiell sådan, säger sonen. Fadern flyttade runt mellan Danmarks olika mentalsjukhus och lät sina barn umgås med de intagna.
– Mentalpatienterna var mina bästa vänner. Och för dem var jag nyckelhålet till verkligheten, beskriver Jussi Adler-Olsen.
Jussi Adler-Olsens pappa är död sedan länge och själv är Adler-Olsen en av Danmarks bäst kända författare, tack vare serien om Avdelning Q – enheten som undersöker ouppklarade brott som plötsligt får ny aktualitet.
När Jussi Adler-Olsen i början av 2000-talet skissade på serien om Avdelning Q mötte han en pensionerad polis som visade honom källarutrymmet under polishuset i Köpenhamn. Där brukade de pensionerade poliserna samlas, inom ramarna för en förening de kallade Gravkontoret.
Ur detta föddes tanken på att placera den fiktiva trion Carl Mørck, Rose och Assad i samma mörka källare.
– De pensionerade poliserna blev mina källor och i början frågade jag dem om allt. Men numera är jag en nästan lika skicklig polis som de, säger Adler-Olsen och storskrattar.
På socialkontoret
En jurist gav uppslaget till det som kom att bli intrigen i Selfies, roman nummer sju i serien om Avdelning Q. Under en uppläsning tog juristen Jussi Adler-Olsen åt sidan och delgav honom ett av socialkontorens största problem i Danmark i dag.
– Enbart i Köpenhamn finns 800 unga kvinnor som inte har några planer för sitt liv. De är outbildade, saknar ambitioner och inbillar sig att de kan bli upptäckta av någon och bli stjärnor. I väntan på det tigger de socialen om pengar så gott som dagligen, berättar Adler-Olsen.
Raskt levererar Adler-Olsen några förklaringar till luftslotten de unga kvinnorna bygger.
– Curlingföräldrar är en orsak, en annan att flickorna redan som små fått höra att de var prinsessor, födda till en fantastisk tillvaro.
– Men det är inte sant. De är medelmåttor och borde ha uppmuntrats till att utbilda sig. Antalet killar i samma situation är mycket mindre, bland annat för att unga män verkar vara beredda att skaffa sig åtminstone någon form av utbildning.
I Selfies möter vi tre av dessa kvinnor. Deras öde sammanflätas med det ouppklarade mordet på en äldre herre som visar sig vara nazist.
Danmark var ockuperat av nazisterna under andra världskriget och i Jussi Adler-Olsens barndom levde skuggan från kriget kvar, i form av äldre sympatisörer till nazismen.
I dag är nazistiska partier förbjudna i Danmark och ytterhögern ett mindre problem än i grannlandet Sverige.
– Men givetvis har även vi sådana som sympatiserar med extremhögern. I de flesta fall bottnar detta i frustration, säger Adler-Olsen och beskriver ytterhögern som farlig och egoistisk.
– Jag är rädd. Våra ungar växer upp i samhällen där ingen längre tittar på varandra och tar ansvar för varandra eftersom alla studerar sina telefoner.
Dramaturgisk båge
Redan 2005 när Jussi Adler-Olsen började skissa på romanerna om Avdelning Q skapade han den dramaturgiska bågen. Böckerna ska bli tio, nu skriver han på bok nummer åtta. Den ska handla om Assad och hans hemligheter medan de två sista böckerna ägnas åt Carl Mørck.
– Som gammal förläggare vet jag att läsarna är fiffiga och att de har läst mera än jag. Det innebär att jag måste vara noggrann med intrigen och dramaturgin.
– Min vision av läsaren är att hen ligger i sängen och läser. Efter tio minuter faller huvudet ner, då måste jag ha en cliffhanger till hands. Och efter ytterligare tio minuter gäller det att erbjuda humor.
– Målet är att hålla kvar läsaren lite längre än hen har tänkt sig. Var går gränsen för våld tycker du? – Alla mina mord är neutrala men jag kan förstås inte kontrollera läsarens fantasi. Jag vill inte skriva om våld mot oskyldiga barn och inte beskriva ett mord i detalj.
– Minns att verkligheten alltid är grymmare än fiktionen.
Själv läser Jussi Adler-Olsen inte längre kriminalromaner eller thrillers, av rädsla för att bli anklagad för kopiering. Och om han ska lyfta fram en förebild blir det Sjöwall-Wahlöö.
– Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev romaner om samhällets baksida. Alla vi nordiska kriminalförfattare i dag är deras arvtagare.