Adrian Perera får Yles pris
Svenska Yles litteraturpris tillfaller Adrian Perera för boken White Monkey, ”75 sidor rent guld” enligt enväldiga domaren Jessica Andersin.
Priset överräcktes åt Adrian Perera på Helsingfors bokmässa på Edith Södergran-scenen i dag klockan 17.
Enväldig domare i år var Jessica Andersin, som skriver den populära bokbloggen Bokbabbel och är en av fyra skribenter på HBL-bloggen Litterarum. Andersin är litteraturvetare från Åbo Akademi och jobbar i bokbranschen. Hennes motivering lyder så här: ”Med finstämd precision och skickliga radbrytningar tecknas i lyrikform en berättelse om att sticka ut på grund av sin hudfärg. Samtidigt som de fiktiva livsödena – pojken, mamman, pappan, mormodern – griper läsaren som sådana, skildrar de även mer allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap. I Märta Tikkanens anda skriver Perera om något till synes djupt personligt som samtidigt sätter läsaren på plats och tvingar hen att lyssna och begrunda.
White Monkey är en bok att kontemplera i ensamhet eller diskutera i grupp. Den är ett sorgligt aktuellt verk i det rådande kyliga och rasistiska samhällsklimatet, utan att för den delen tumma på sin litteraritet. 75 sidor rent guld.”
Utanför juryuppdraget är Jessica Andersins läsdiet en blandning av rikssvenskt, anglosaxiskt och finlandssvenskt. Djupdykningen i det finlandssvenska gav upphov till bland annat följande iakttagelse:
– Det är uppenbart att det finns väldigt många bra böcker för barn och ungdom, och att de alla är skrivna av kvinnor. Män tenderar att dras till historiska ämnen och större epos, liksom i den finska litteraturen.
Hon saknar ingen särskild genre, utan betonar att det verkar finnas en bredd i den finlandssvenska utgivningen, och tycker att den finlandssvenska litteraturen väl kunde exporteras till exempel till Sverige med större iver.
Om poesins plats på den finlandssvenska parnassen och på bokmässan säger hon:
– Visst finns det en hel del poesi i årets utgivning. Men det är synd att poeterna på bokmässan enbart profileras som just poeter och därför klumpas ihop som sådana. De skriver ju inte bara poesi, de skriver också teman. Perera är ett gott exempel på just det. Varför inte blanda poeter med prosaister som behandlar liknande tematik och som kanske skulle dra mera publik än poeter som presenteras uttryckligen som poeter?