Omväxlande och jämlikt i gemensam ateljé
Karin och Åke Hellmans livsverk visas i en stor utställning på Konsthallen. Man vill föra fram dem som ett konstnärspar som jämlikt delade liv och arbete. Nyckeln till detta låg i att de var mycket olika, både som människor och konstnärer.
KONST ●●Karin och Åke Hellman Delad ateljé Helsingfors Konsthall till 19.11.
Både Karin (1915–2004) och Åke Hellman (f. 1915) attraherades från början av modernismen och ville experimentera i olika material, utan att för starkt binda sig vid någon ism. De träffades under sina studier på Centralskolan för konstflit och debuterade samtidigt 1939 på Konsthallen. Efter kriget rotade de sig i Borgå där de skapade ett ateljéhem som blev deras gemensamma arbetsplats. Under en stor del av sina liv försörjde de sig som bildkonstlärare, men på sextiotalet valde Karin Hellman att bli fri konstnär, medan Åke Hellman kom att bli en allt mer anlitad porträttmålare.
Hellmans barn, arkitekten Karl Johan Hellman och keramikkonstnär Åsa Hellman har tillsammans med konststiftelsen Pro Artibus format den retrospektiva utställningen på Konsthallen, samt en bok som tar fram deras föräldrar i ett familje-, samhälls- och konsthistoriskt sammanhang. Utställningen med 158 verk, från 1930- till 2000-talet, har en viss tematisk indelning, men strävan tycks ändå vara att skilja konstnärerna åt i olika rum.
Målningarna och applikationerna sträcker sig från golv till tak i en så kallad gammaldags salongshängning. I den stora salen hänger Karin Hellmans stora collage och applikationer på tyg. Politik, miljöfrågor och pacifism hittas i hennes verk bland lekfulla modernistiska former, i experimentella material såsom yllebitar, järnskrot, stenar, lerbitar, papper, text och fotografier. Karin Hellman gjorde sin allra första applikation, Flickan och tuppen, av familjens utslitna kläder så tidigt som 1955. Den experimentella tekniken är banbrytande med tanke på hur konservativ den finska konstscenen var under denna tid. Karin Hellman såg möjligheter i textil, något som kvinnor sysslat med i århundraden och hon valde att göra något helt annat av handarbetet: i detta finns en slags revolutionär anda, som då hon abstraherar en stridsvagn i svartvitt.
Feministisk konst
Karin Hellman verkade starkt i sin tid. På 1970-talet fick feministisk konst starkt fäste framför allt på den amerikanska västkusten. Många av dessa kvinnliga konstnärer valde att omforma handarbetstraditionen för att visa en annan kvinnlig sida. Likt dem ville Karin Hellman komma bort från det så kallade ”hemtrevliga” i handarbetet och i stället införa stora berättelser. Hon intresserade sig för förhistoria, grottmålningar och antiken, något som också bottnade i det modernistiska synsättet.
Den nästan tre meter höga applikationen Tragedi, med en man stående i en båt och en kvinna liggande därunder, är gjord på en trasmatta och härleder till grekisk mytologi. Mytiska kvinnofigurer och feministiska drag hittas i verket Evas öga från 1967 samt i ett collage med Venus av Willendorf. Verket Den sis- ta solnedgången har paradoxalt nog glada färger, men svampformationen och tidskontexten leder tankarna till kärnvapen. Applikationen Bubblan från 1979 med broderier har ett ljust och vördnadsfullt uttryck i form av en nästan genomskinlig jordglob. Det är fascinerande att se hur Hellmans tidiga collage bär drag av den italienska Arte Povera -rörelsen som tog fasta på miljön, konsumtion och återvinning. Något som ligger starkt i tiden också i dag.
Kyrkliga protester
Åke Hellman har fortsatt arbeta in i hög ålder och så småningom fått den uppmärksamhet han förtjänar. Hans mångsidiga produktion bottnar i en realistisk anda och han blev en mycket anlitad porträttmålare, med över 300 beställningsporträtt.
På en vägg hänger lekfullt och tätt i storleksordning porträtt av professorer, biskopar, industrimagnater, bankdirektörer, professorer, politiker och kulturpersoner. Åke Hellman har också gjort verk för kyrkor och församlingshem, bland annat ett stort orangerött mosaikverk för Munkshöjdens kyrka. Hans modernistiska bilder väckte visst motstånd i mitten av sextiotalet i kyrkliga kretsar.
Detta var under en tid då det till och med debatterades om modernistiska verk var lämpliga som minnesmärken. I Kaskö blev debatten så het att vissa till och med skrev ut sig ur kyrkan i protest då en av Hellmans modernistiska målningar valdes till altartavla.
Åke Hellman har använt sig av många olika ismer och stilar som verktyg för sitt skapande och för att experimentera. Hans surrealistiska verk framstår som originella i den finska konsthistorien då en konceptuell bottenklang finns att hämta i det hela. Åke Hellman skildrar bland annat sin hustru på ett surrealistiskt och berättande sätt i porträttet där hennes huvud sticker abrupt upp ur ett berg. Hon förefaller starkt förankrad i det jordiska, klippande ett rött band som breder ut sig i landskapet likt kinesiska muren.
I sitt självporträtt förefaller han själv svävande utan kropp, infiltrerad i ett isigt arktiskt klimat iklädd en röd spetsig hatt. De framstår som mycket olika, det ser man i utställningen och det framkommer också i deras barns texter. Åke Hellman var den analytiska tänkaren, Karin mer jordnära, varm och impulsiv.
jämlikt, men ändå inte
Åsa och Karl Johan Hellman skildrar i boken uppväxten i en konstnärsfamilj. De hävdar att det rådde jämlikhet mellan deras föräldrar i deras skapande. Detta är unikt då konstnärsfrun genom tiderna oftast varit den som varit tvungen att avstå från sin karriär.
Men hur jämlikt det än må ha varit i ateljén kommer man i Karin Hellmans fall ändå inte ifrån 1930–60-talets kutym som gjorde att kvinnliga konstnärer, och speciellt de som använde sig av experimentella material, blev särbehandlade, av både museifolk, forskare och kritiker. Det är därför hög tid att Karin Hellmans hela produktion nu synas och tar plats också i ett allmänt rum.