Känslorna får lov att ge vika
■ Rainer Werner Fassbinder, den tyske Das Neue Kino-hejaren, mannen bakom ett fyrtiotal filmproduktioner (inklusive tvseriemastodonten Berlin Alexanderplatz), fick sitt genombrott under en period som präglades av ett sällan skådat ekonomiskt uppsving.
Trots detta var hans dom över samtiden hård. I film efter film går Fassbinder (1945–1982) åt de materiellt impregnerade livsvillkoren, detta samtidigt som kärleken och tvåsamheten betraktas med skepsis, även cynism.
Det gäller inte minst för Maria Brauns äktenskap (Die Ehe der Maria Braun, Västtyskland 1979), regissörens dyraste och kommersiellt sett mest framgångsrika film, den första i en trilogi om Tysklands efterkrigstida framgångshistoria (Veronika Voss och Lola är de två övriga filmerna).
Hanna Schygulla i titelrollen är den ekonomiskt barskrapade krigsänkan som när hon inte försöker överleva på svarta börsen hänger på tågstationen i hopp om att officersmaken Hermann, äktad mitt under brinnande krig, ska dyka upp en vacker dag.
Oddsen är ingalunda de bästa, de facto låter en av Hermanns vapenbröder förstå att han stupat på östfronten. Under tiden tar Maria anställning på Moonlight Bar, ett tillhåll för amerikanska soldater.
Det är här hon kommer i kontakt med Bill (George Byrd), en vänlig själ som får sätta livet till i samband med att Hermann (Klaus Löwitsch) plötsligt gör comeback i Marias liv. Och trots att det är hon som orsakar Bills död tar Hermann på sig skulden.
Under tiden gör fru Braun succé inom näringslivet, först i rollen som ”personlig assistent” åt Ivan Desnys franska textilföretagare, sedan som hans älskarinna. Nog för att hon också har näsa för affärer.
Själv kallar hon sig för en förställningens mästare, ”om dagen kapitalets hantlangare och om natten de arbetande massornas agent, det ekonomiska undrets Mata Hari.”
Finstilt är den inte, Rainer Werner Fassbinders samhällskritik, men det oaktat hoppar man gärna på det melodramatiska tåget (inte för intet har man i Fassbinder sett en arvtagare till den gode Douglas Sirk), i synnerhet som filmen i Hanna Schygulla har den mest förföriska av leading ladies).
”Detta är en dålig tid för känslor”, lyder filmens nyckelreplik, utmanövrerad endast av den giftiga slutsekvensen där ”Undret i Bern” (när det tyska fotbollslandslaget år 1954 slog Ungern i VM-finalen) ställs mot en självförvållad dödsdans.
Missa för all del inte den högintressanta dokumentären om och kring inspelningen av filmen, först ut under temakvällen. Till orda tar såväl regissören själv som Hanna Schygulla och Daniel Cohn-Bendit, bara för att nämna några av namnen.