Kirurgen som lärde sig levern
Intervju Efter drygt ett och ett halvt års samarbete och hundratals timmar av samtal kommer Mardy Lindqvists bok Lever för liv ut. I den öppnar kirurgen, leverexperten och transplantationspionjären Krister Höckerstedt dörren till sin karriär i memoarform.
En dag satte sig kirurgen Krister Höckerstedt ner och började rulla upp historien om sitt arbete och sin karriär. Journalisten Mardy Lindqvist började skriva. Nu finns boken om en kirurgs karriär och levertransplantationernas historia i Finland – inklusive glimtar från privatliv och en fritid som med tiden blev allt mer sällsynt.
Allra först måste vi prata om levern. Den är inte vilket organ som helst i människokroppen, utan unik. Den är fabriken som producerar proteiner och koagulationsfaktorer för blodet. Den är organet som renar. I själva verket har den hundratals uppgifter i kroppen. Och framför allt: utan detta ömtåliga organ klarar sig människan inte. Därför är frågan om transplantationsverksamheten en fråga om liv och död.
På förekommen anledning går det inte att skriva att Krister Höckerstedt blev leverexpert av en slump. Han avskyr hela ordet, slumpen. Det säger han för att Mardy Lindqvist, vid köksbordet i gäststugan på sitt sommarviste i Degerby, nyss sagt att saker ibland händer av en slump.
– Som att du blev läkare mot alla odds, säger Lindqvist och hänvisar till att den unge Höckerstedt, som gått språklinjen i gymnasiet (och enligt egen utsago inte var någon plugghäst i skolan), lyckades smälla in tillräckligt med kemi och fysik i huvudet för att klara inträdesförhören till medicinska fakulteten i Helsingfors.
Vikten av att läsa och lära
Kirurgen Krister Höckerstedts och journalisten Mardy Lindqvists vägar har korsats många gånger. Medan de båda var aktiva inom sina yrken förde de samtal där journalisten frågade och läkaren förklarade. Nu, som pensionärer, har de tagit sig tid att sitta ner och prata om levertransplantationens historia, men också om hur Höckerstedt blev läkare och vilka vägar som togs.
Höckerstedt fortsätter att avsky slumpordet och hävdar att de medicinska rön som kallas slumpartade upptäckter egentligen bara betyder att någon varit tillräckligt påläst för att kunna upptäcka avvikelser i ett mönster. Först när man är på-
läst kan man tänka utanför ramarna och bli nydanande.
Höckerstedt var 39 år när han nyss hade disputerat med en avhandling om leverns syresättning och tänkte att han borde åka ut i världen för att lära sig mer. Han ville se den legendariska transplantationsprofessorn Roy Calne i Cambridge arbeta, en läkare som tio år innan gjort Europas första levertransplantation. Höckerstedt hade träffat Calne några gånger och ville se hur professorn hanterade organet, vars baksida länge kallades för det stora okända, och som det var nästan katastrofalt att skada ens lite på grund av att levern blödde ymnigt av minsta rispa.
På Kirurgiska sjukhuset, där Höckerstedt arbetade, tyckte ingen att studier i Storbritannien var av nöden.
– Speciellt inte mina chefer, säger Höckerstedt, som därför skrev till Calne på eget bevåg. Professorn kom ihåg den finska läkaren som han gett storstryk i en squashmatch ett par år innan och hälsade honom välkommen.
Avhandlingen, som Höckerstedt säger sig ha arbetat med ad nauseam, tills han mådde illa, kom alltså slutligen att visa riktningen och bli avgörande för hans karriär.
Nordens första transplantation
År 1982 gjordes den första levertransplantationen i Finland. Den var också den första i Norden. Den första transplantationen på ett barn gjordes senare, år 1987, detta efter ett försök året innan med en operation som tog en sorglig vändning i och med att barnet som skulle få en ny lever visade sig ha cancer och därför inte kunde få sitt organ. Vilka egenskaper är det då som får en att orka kämpa för sin sak? Höckerstedt funderar en stund.
– När man dras in i något ser man en röd tråd, men också en massa frågetecken och då blir det plötsligt intressant.
Nu spänner Lindqvist blicken i honom och räknar upp det hon tror att drivit Höckerstedt framåt: en bred öppenhet för nya idéer, en stark målmedvetenhet, nyfikenhet och att aldrig nöja sig med att något är nästan rätt. Samt en seghet, ork.
– Och jag tror att den som ska bli riktigt bra måste ha flera av de här egenskaperna på en gång. Höckerstedt hakar på. – Ja, seghet är viktigt. I andra länder såg jag hur mycket vissa läkare satsade på arbetet.
– Jag har ju inte haft så långa semestrar förstås, säger Höckerstedt.
Här håller han sig kort. Som när det gäller privatlivet i övrigt. I början av boken rör sig pojken Höckerstedt i efterkrigstidens Tornedalen, leker på bangårdar, förälskar sig i redskapsgymnastik och spelar fotboll. Samt – rätt motvilligt – fiol. När han blir äldre kastar han sig in i studentspexens värld, men precis som karriären gjort glider boken snart in på allt mer detaljerade frågor om kirurgin och transplantationerna. Hur känns det då att stå med en människas lever i sin hand? – Det är viktigt att se till att inte tappa den, säger Höckerstedt.
– Ja, den är ju lite hal…, säger Lindqvist.
– Allvarligt talat så tänker man mest på hur det nu är bäst att göra. Man tänker på storlek, skörhet och organets skick, säger kirurgen.
Lindqvist påpekar att dagens människa förresten har vrångbilder av sin kropp.
– Folk tror att människan är en maskin eller en klocka. Man tror sig i varje situation ha rätt att bli reparerad, men så är det ju inte. Levern illustrerar det här problemet jättebra, säger hon.
Hennes eget intresse för medicinsk journalistik bottnar just i intresset för människans funktioner, för kroppens sinnrika system.
Samarbete och nätverk
Ett genomgående tema i boken är frågan om samarbete och nätverkande. Höckerstedt flyttar tanken till operationssalen. Han räknar upp
anestesiläkaren, internmedicinaren, patologen och många fler som kirurgen behöver arbeta med för att alls kunna sätta kniven på patienten.
– Ska man lära sig något så måste man ha kontakt med många fler. Jag har samarbetat med specialister från över femtio områden för att lära mig om levern.
Höckerstedt talar om hur en dålig lever kan störa till exempel hjärnfunktionerna.
– En människa med dålig lever kan stå i ett känt gathörn och inte veta var han är. För att undersöka hur det var före transplantationen och hur det blev efter den behöver vi tala med många specialister, som psykologer, psykiatriker och neurologer. Vi vill ju kunna mäta resultatet på något vis, se vad som blev bättre eller sämre efter en transplantation.
27 kapitel in i boken refereras plötsligt en spänd strid, som en gång höll på att kosta Höckerstedt hans arbete. Läsaren får följa med hans tålmodiga insamlande av bevis över fulspelet i sjukhusvärlden.
– Jag ville visa att läkaryrket inte bara är läkeri eller forskning, säger Höckerstedt. Han sticker inte under stol med att avund lätt får fotfäste i en miljö där tävlingen är hård. Lindqvist fyller på: – Det är jätteviktigt att de här bitarna finns med. Visst uppehåller man sig vid de positiva mänskliga sidorna i ett memoarverk, men de måste ha klangbotten i de svårigheter som också finns i en människas liv.
Varje år dör 20–30 finländare medan de väntar på ett lämpligt organ. Därför har Höckerstedt arbetat för att sjukhusen så bra som möjligt ska känna igen potentiella organdonatorer. Och statistiken har faktiskt förbättrats under de senaste åren.
Ännu måste vi tala om den pågående vårdreformen. Här säger Höck erstedt att transplantationer aldrig får handla om pengar så att en enda person kan köpa sig förbi alla dem som står i kö för ett organ.
– Besluten måste alltid fattas utifrån sjukdomarna och specialistkåren i kirurgi bör inte privatiseras, säger han och hänvisar till skandaler i Tyskland för några år sedan då det visade sig att rika utlänningar fått förtur i operationskön genom att öppna plånboken. De inblandade läkarna dömdes och avsattes, men donationsviljan sjönk ytterligare i Tyskland där donationerna redan från förr var för få. Skandalen kostade många köande livet.