Frihetskämpen som kom genom bakdörren
Med sin karaktäristiska Beatlesfrisyr och tjocka glasögonlinser är Carles Puigdemont, 54, inte sinnebilden för en revolutionär frihetskämpe. Han medger att han axlat rollen mer eller mindre av en slump.
Sin bakgrund som journalist delar han med många andra politiker. Ett brinnande intresse för politik leder lätt till ett ”byte av sida”.
”Jag gjorde min entré genom bakdörren i sista minuten och av en slump”, sade han när han i fjol, till också sin egen överraskning, hade valts till ledare för den katalanska regionala regeringen.
Han blev en kompromissernas kompromiss när man måste finna en utväg i den låsta situation som hade uppstått mellan de olika katalanska separatistiska självständighetspartierna som hade vunnit det katalanska parlamentsvalet i september 2015. Partierna hade – och har – ingenting annat gemensamt än kravet på självständighet. I de flesta andra frågor står de på barrikaderna, också mot varandra.
Puigdemonts föregångare Artur Mas kunde inte accepteras av de lilla separatistpartiet CUP, som fick en vågmästarroll.
Mas kastades överbord och Puigdemont valdes med rösterna 70 för, 63 emot och två tomma.
”För några timmar sedan var jag borgmästare i Girona (ca 100 000 invånare) och jag kunde inte tro att jag skulle befinna mig här i dag i denna situation”, sade han efter valet.
”Men ibland måste man ta ansvar för sådant som man inte har föreställt sig”, fortsatte han.
Fegis eller bråkstake?
Nej, han hade knappast föreställt sig att han skulle befinna sig så mellan två eldar, som han gör i dag, när han studerade katalansk filosofi. Eller när han som så många andra avbröt studierna och började ägna sig åt journalistik.
Han ser inte bara ut som en man som är ute på sju famnars vatten – han är det också.
De nationalistiska självständighetsivrarna ser honom som en fegis och de moderata, som anser det förnuftigare att stanna kvar i federationen, ser honom som en omedgörlig bråkstake.
Kollegerna från tiden som journalist och chefredaktör på den katalanska lokaltidningen El Punt i Girona minns i alla fall att Puigdemont redan då hade bara ett mål för ögonen: ett självständigt Katalonien.
Kollegan Xevi Xirgo sade, när han intervjuades för The New York Times, att Puigdemont långt före alla andra ansåg att Katalonien inte passar in i Spanien.
”Han har alltid försvarat allt som har med Katalonien att göra, språket, kulturen historien. Han är intresserade av många andra saker, bland annat av det europeiska bygget, men ett fritt Katalonien har överskuggat allt annat i hans liv”, sade Xirgo.
En hungrig läser inte menyn
Puigdemont har ofta anklagats för att han bara talar om självständigheten, men inte vad den kommer att innebära för regionen. Hans svar är talande: ”Om du är hungrig vet du att du vill äta. Du vet inte vad som finns på menyn, kanske inte din favoriträtt, men du äter ändå.”
Egentligen vill Puigdemont lämna politiken och Barcelona så fort som möjligt. Redan för ett år sedan sade han att det är dags göra det när självständigheten är säkrad. Som orsak angav han att ”återfå en viss förlorad normalitet”.
Frågan är om han någonsin mer kommer att återfå den.