I samma båt
● Etikforskare har den besvärande vanan att konfrontera oss med jobbiga tankeexperiment där det inte finns några bra utvägar. Många av exemplen pressar oss att ta ställning till om en person kan offras för att flera ska överleva, eller om en persons nackdel möjligen kan uppvägas av många andras fördelar.
Ett tankeexperiment placerar fyra personer i sjönöd långt ute på havet i osäker väntan på räddning. Tre av dem har en omedelbar chans att överleva om de äter upp en kamrat, men vem ska vara den fjärde personen? Är handlingen acceptabel om man drar lott, om en frivillig kan ”övertalas”, eller om en person mår för dåligt för att kunna försvara sig? Horribelt nog har den sistnämnda frågan prövats i verkligheten. Båten hette Mignonette, året var 1884, och det berömda engelska rättsfallet brukar hänvisas till som Regina v. Dudley and Stephens.
Även vardagliga och mindre drastiska situationer kan innehålla liknande, dolda avvägningar. Det lägger vi märke till senast när en fråga engagerar oss personligen. Jo, visst, en del måste tråkigt nog offra sig (sin miljö, utkomst, hälsa, trygghet, värdighet, identitet, de intressen som ger livsglädje etcetera) men sånt är livet och viktigast är ju ändå att säkra maximal nytta eller lycka för så många som möjligt. Det tankemönstret kan ligga bakom fraser som ”Det blir helt enkelt för krångligt att ordna det här för bara några få personer”, ”Vi har inte råd att översätta allting till svenska”, eller ”Det där är en så smal musiktradition att den inte kan finansieras med skattemedel”.
Vi kan förtränga begångna etiska överträdelser, men försummelserna återkommer i vårt medvetande och stör oss likt ilsket surrande insekter.
Inom deontologisk teori betonar man att vissa handlingar är etiskt problematiska alldeles oavsett deras eventuella goda delkonsekvenser. Ekonomiska realiteter, resursers ändlighet och samhällens komplexitet skapar begränsningar, men ger inte automatiskt rätt att (till exempel) trampa på andra, strunta i hur äldre personer har det, eller låta immateriella kulturarv förfalla. Även om 99 personers ekonomi kan räddas ifall de gemensamt tar person nummer 100 av daga, är det få av oss som skulle godkänna den lösningen. Vi kan förtränga begångna etiska överträdelser, men försummelserna återkommer i vårt medvetande och stör oss likt ilsket surrande insekter. I en ofta citerad metafor beskrev ju sig Sokrates som en broms runt den lata hästen Aten.
Insikten att det är bättre också för person 1 till 99 att person 100 behandlas med värdighet kunde gott få större utrymme i samhällsdebatten. Respektlösa handlingar har dåliga konsekvenser för alla berörda, inte bara de drabbade. Det gäller allt från simpel bekvämlighet och okänslighet ända till de värsta, medvetna brutaliteterna. Kanske är det lättare att acceptera ”nödvändigheten” i att göra fel om man tänker att det ju ”bara” gäller ”några få personer”. Men om vi inte gör det till en fråga om minoritet och majoritet, utan till en fråga om vad som är bra i stort, blir bilden tydligare av det som borde vara självklart. Nämligen att människor och samhällen trots allt borde vara kapabla att mobilisera högre former av hållbarhet och visdom än: ”Jo, det är ju lite beklagligt för dem förstås.” Skribenten är universitetslärare vid Åbo Akademi.