Dimman stod och masade på sig

●●Radions symfoniorkester Dirigent Pietari Inkinen. Solist Sergej Chatjatrjan, violin. Virtaperko, Sjostakovitj, Dvorak. Musikhuset 27.10.

I den ursprungligen engelskspråkiga verkkommentaren till Olli Virtaperkos i fredags uruppförda orkesterstycke förklarar tonsättarkollegan Matthew Whittall hur väl titeln Usvapatsas fångar styckets essens och mångskiftande karaktär.

Frågan är bara om Usvapatsas som ord öppnar sig för någon annan än en finländare. Dimstod löd den svenska översättningen och kontentan är att stycket har en samtidigt statisk och konstant föränderlig skepnad.

Olli Virtaperko, 43, upplever som tonsättare något av ett uppsving just nu, inte minst tack vare den nyutkomna skivan med tre relativt färska konserter för rätt ovanliga soloinstrument (recension på kommande). När solokonserterna är skrivna för elcello, analogsyntetisator eller barytonsaxofon får musiken en lagom ”queer” karaktär, som kan tilltala en publik också utanför den klassiska sfären.

Också Dimstod har ett udda element, som förklaras av kollisionerna mellan stämningssystem i de olika stämmorna. Det teoretisk-harmoniska bygget är avancerat och orkesteranvändningen välutvecklad och balanserad. Personligen saknar jag ändå en viss elegans, och som helhet kändes stycket något luddigt, för att inte säga knubbigt, kanske också introspektivt och dramatiskt småtråkigt. Eventuellt hade behållningen varit större vid en andra lyssning.

Som helhet bjöd RSO-konserten inte på några större programpolitiska landvinningar när den byggde på det beprövade uvertyr-konsert-symfoniformatet och fortsatte med två mer än väl etablerade verk ur standardrepertoaren. Tankens klarhet lyste dock i de snillrikt bearbetade tolkningarna av Sjostakovitjs violinkonsert nr 1 och Dvoraks symfoni nr 8, när tidigare Sibeliusvinnaren Sergej Chatjatrjan och expat-dirigenten Pietari Inkinen förenade krafterna genom intensivt spel och energiskt dirigerande.

Klarhet, skärpa, skörhet och hög precision präglade Chatjatrjans spel som var så rent att man knappt kom att tänka på det. I Dvoraks åtta var det som om Pietari Inkinen formligen blåste liv i musiken med RSOmusikernas beredvilliga assistans. Allt var välresonerande och spelet hade både tacknämlig lätthet, men också kraft och pondus.

Det var bara i finalen som Dvoraks outsinliga associationsflöde började kännas i det närmaste groteskt, som om han glupskt roffade åt sig från ett tematiskt smörgåsbord med aldrig sinande aptit. I många hänseenden var Brahms betydligt mer tyglad än sin böhmiska kollega.