Nordiska rådet är ”ingen dyr kaffeklubb”
Nordiska rådet föddes under kalla krigets permafrost, som ett verktyg för de nordiska grannarna att med gemensamma krafter bygga upp samhällena på nytt efter andra världskriget. I dag är rollen bredare, både politiskt och geografiskt.
Nordiska rådet som såg dagens ljus 1952 var något av en medelväg. Strax efter kriget fanns planer på att bilda en skandinavisk försvarsunion, men de strandade på att Danmark, Norge och Island i stället valde att gå med i Nato. Motsvarande planer på en integrerad ekonomisk tullunion rann också ut i sanden.
För Finlands del var den här sortens visioner rena rama utopier, för i Moskva satt Josef Stalin, redo att straffa minsta misstänkta glidning västerut.
I stället föreslog den danska statsministern Hans Hedtoft att man skulle skapa ett organ där nordiska parlamentariker regelbundet skulle kunna mötas för samråd – också med de nordiska regeringarna.
Det här var någonting också Finland så småningom kunde gå med i – men inte förrän 1955, då Stalin dött och tillfälligt töväder rådde.
”Vi har känt det som om en stol stod tom, när inte Finland var med. Först nu är vår nordiska krets fulltalig”, sade Nordiska rådets svenska president Bertil Ohlin 1956 när Finland anslutit sig.
Balansgång
Under 1950-talet infördes bland annat den gemensamma nordiska arbetsmarknaden och en omfattande nordisk passunion – beslut som fick stor betydelse för många finländare.
Ett fast fördrag om det nordiska samarbetet, ”den nordiska grundlagen”, godkändes i Helsingfors 1962. Det slogs bland annat fast att Nordiska rådet ska ha möjlighet att yttra sig i frågor av principiell betydelse för det nordiska samarbetet.
Sovjetunionens och vsb-paktens skugga vilade tungt över Finlands deltagande ända fram till kalla krigets slut. 1970 drog president Urho Kekkonen till exempel Finland ur Nordek, den planerade organisationen för ekonomiskt samarbete. Kort därefter inrättades Nordiska ministerrådet för att säkerställa det nordiska samarbetet om några av de länderna samtidigt blev medlemmar i EG – vilket också skedde.
”Kostar för mycket”
I dag ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Samarbetet bedrivs på bred front också utanför Norden, bland annat genom tätare kontakter med Baltikum och Nordvästryssland.
– Efter kriget handlade arbetet om att bygga upp samhället på nytt. Nu är vi inte längre ojämlika i den meningen att en del behöver hjälp och andra kan ge hjälp. I dag handlar det väldigt mycket om värderingsbaserat samarbete som bygger på att våra samhällen har en likadan grund och vi tror på samma saker. Vi kan driva genom dem bättre både internt i Norden och på en internationell arena om vi gör det tillsammans, säger Nordiska rådets kommunikationschef Mary Gestrin.
Nordiska rådet har tidvis beskyllts för ineffektivitet. ”Lägg ner Nordens dyraste kaffeklubb”, krävde till exempel den danska ministern Karen Elleman för några år sedan. Elleman menade att rådet ”kostar skattebetalarna för mycket och ger inget”. Gestrin håller inte med.
– Sedan dess har det gjorts en omfattande reform av samarbetet uttryckligen för att snabbare komma till resultat, kunna reagera med kortare varsel på sådant som händer i samhället och slippa oändligt långa beredningsperioder. Elleman har tagit tillbaka sina ord och är nu själv Danmarks nordiska samarbetsminister, säger Gestrin. Hur stor konkret betydelse har beslut som fattas i Nordiska rådet? – Det handlar om rekommendationer som går vidare. Man ringar in frågorna där det är klokt att vi driver saker tillsammans. Så möts man och diskuterar förnuftiga vägar för att nå målen. Medlemmarna är parlamentariker från hela Norden som aktivt följer med centrala politiska frågor också ur ett nordiskt perspektiv, inte bara ett nationellt.