Jämlikhetspatos hos Martin Luther

Staffan Bruuns historiska kavalkad som har pågått länge i HBL har varit spännande att följa med. Artikeln om Luther (HBL 27.10) tar upp ett par mörka sidor i reformatorns ställningstaganden, dennes häftiga utfall mot bönderna med anledning av de våldsamheter dessa senare gjorde sig skyldiga till under upproret i mitten av 1520-talet och hans sorgliga attack mot judarna under slutet av hans liv. Bruun har satt sig väl in i ämnet. Ändå tycker jag det är på sin plats att påpeka ett par saker.

Utan att man behöver urskulda Luther för hans förhållningssätt under bondeupproret bör man väl ändå i sanningens namn också påpeka att han i ett brev till ”den kristliga adeln av den tyska nationen” fem år tidigare hade förklarat att lekmän har rätt att själv läsa och ta till sig Guds ord. Alla kristna är präster därför att de är döpta och har i kraft av detta rätt att bedöma vad som är riktigt i lärofrågor.

Här fanns alltså ett jämlikhetspatos, fast det inte gällde människans ställning i samhället utan en myndighetsförklaring i religiöst avseende. Men eftersom Luther ser kyrkan som en religiös gemenskap där alla skall ta hand om varandra förstår man också att han i Stora katekesen 1529 inom ramen för förklaringen av budet ”du skall hedra din fader och din moder” framhöll att överheten inte skall bete sig tyranniskt mot undersåtarna utan i stället verka för deras bästa.

Vidare måste ett par av Bruuns formuleringar lite korrigeras. Luther ”besökte” inte påven i Rom. Hans sändes till Rom 1510 av sin egen munkorden i ett diplomatiskt uppdrag i syfte att åstadkomma en förlikning mellan två fraktioner inom orden. Fredrik III var inte en furste av Hessen utan kurfurste av Sachsen och hade röstat för Karl V vid valet av kejsare. På latin och engelska lyder kurfurstetiteln elector. Som känt hjälpte Fredrik, som vanligen har kallats för Fredrik den vise, Luther att fly efter att denne vid riksdagen i Worms 1521 hade försvarat sin sak inför kejsaren, kurfurstarna, ärkebiskopar, biskopar etcetera.

Närvarande i Worms var också den unge landgreven Filip av Hessen genom vars domäner Luthers flyktväg gick. Filip kom att stöda reformationen och försökte genom att sammankalla ett möte i Marburg få till stånd en överenskommelse mellan olika protestantiska grupper. Men det var inte överenskommelsen från Marburg 1529 som lästes upp inför kejsaren i Augsburg 1530.

Ändå finns det nog en viss koppling mellan de texter som författades i Marburg och den Augsburgska bekännelsen. Detta kan man läsa mera om i ”uggleupplagan” av Nordisk familjebok under uppslagsordet Luther.

SVAR Värre än Karl-Gustav Sandelins invändningar är att två Luthercitat på ett olyckligt sätt sammanblandades i ingressen i artikeln. Martin Luther sade aldrig att judar borde dräpas, i sin bok Om judarna och deras lögner föreslog han följande handlingsprogram:

”Bränn ner judarnas synagogor och skolor. Förstör deras bostäder och låt dem bo på särskilda ställen som zigenarna. Ta ifrån dem alla bönböcker och talmudskrifter. Förbjud rabbinerna vid hot om livets förlust att i framtiden undervisa. Upphäv rätten till fri lejd (= reseförbud). Förbjud deras ocker, systemet med utlåningsräntor, och ta ifrån dem deras kontanta tillgångar. Ge arbetsföra judar slaga, yxa, jordhacka, spade, spinnrock, slända och låta dem förtjäna sitt bröd i anletes svett.”

De som Martin Luther ansåg att skulle dräpas var upproriska bönder:

”Låt alla som kan hugga, dräpa och sticka ner dem, öppet eller i hemlighet, eftersom ingenting kan vara vidrigare, mer nedbrytande eller mer djävulskt än en som gör uppror. Det är som om man måste döda en vansinnig hund: om man inte dödar den, blir man själv dödad och hela landet tillika med en själv.”