Vem hinner med stråkkvartetter?
Konsertrecension Vänner av stråkkvartettmusik har all anledning att söka sig till Grankulla denna vecka.
■ Mitt i höstmörkret ordnar Grankulla musikfest ambitiösa konserter med stråkkvartetter på programmet. Upplägget liknar ett typiskt program på en sommarfestival. Fastän Grankullas festival är fin i sin storslagenhet kan man (cyniskt) undra vem som orkar lyssna på cirka tjugofem stråkkvartetter en kall höstvecka som denna.
De unga musikerna i Boreakvartetten inledde söndagens kvällskonsert med Beethovens stråkkvartett i c-moll, opus 18 nr 4. Borea framstod som en ambitiös och erfaren kvartett som det var engagerande att lyssna till.
Beethovens verk innehåller diverse underligheter, bland annat en dyster menuett och en fånig fuga i scherzot. Borea spelade med framåtanda och en romantisk, medvetet ostadig, förhållning till puls och rytm. Mer humor och lakonisk nonchalans kunde ha passat bra.
Titeln på konserten – Oerhört nytt – hänvisade antagligen till det finländska uruppförandet av Sebastian Fagerlunds nya stråkkvartett From the ground. I programbladet beskrev Fagerlund hur han i kvartetten återanvän- der teman från gamla verk och att namnet på stråkkvartetten syftar på någon sorts bestående grunder i hans musik. För den som tidigare hört musik av Fagerlund lät verket alltså framför allt bekant.
From the ground bildade en kompakt och energisk helhet. Verket kännetecknades av en snabb puls med många oberäkneliga ryck. Kamuskvartetten spelade med hög volym och intensivt skarpa rytmer. Musiken lät spännande så där som actionscener i filmer. Verket började explosivt och slutade med emfatiska slag.
Emellanåt avtog energin och musiken krympte ihop till en tyst ton. Då och då hördes glidande ljud som svängde upp och ner som sirener. Överlag lät Fagerlunds kvartettmusik orkestral med skickligt sammanfogade texturer på varandra.
Festivalens koncept med ”QQkonserter”, där två stråkkvartetter först spelar skilt och sedan tillsammans, tedde sig lyckat. Satserna i stråkoktetten Op. 7 (1900) av den rumänska tonsättaren George Enescu flöt ihop till långa, böljande melodier. Terhi Paldanius spelade de mest extroverta lyriska violinsolona. Jussi Tuhkanen på altviolin kommenterade med mer tystlåtna och inåtvända melodier.