Operativsystem är inte huggna i sten

Jag gillar liknelser. Ibland brukar jag jämföra Apples manicker jämte operativsystem med Nordkorea; bägge försöker hålla sina världar intakta, utan kommunikation över gränser.

Men trots att man uppnår önskad affekt med liknelser är det förstås inte sagt att fiktion överensstämmer med verklighet. Det bevisar Paul Lillranks I dag-kolumn Operativsystem och kulturella appar (HBL 26.10).

Den här gången filosoferar Lillrank kring multikulturalism genom att med ironisk negation tala om ”den tråkiga monokulturella nationalismen” (som för honom representerar det bättre alternativet). I tidigare I dag-kolumner har han stångats med begrepp som ”snällism”, ”banal godhet”, ”kulturvänster”. – Själv tycker jag för övrigt att Lillrank absolut hör hemma (trots att vissa torgfört motsatsen) i HBL:s mångkulturella utbud av kolumnister. Han är underhållande lustig i sitt tänk utanför den produktionsekonomiska boxen vid Aalto-universitetet (och det har sin poäng att skattebetalare emellanåt i helbild får se figurer vars anställning de möjliggör).

Lillrank hävdar att ”den djupare antropologiska definitionen säger att kultur är operativsystem som definierar värdegrund och moral” (undrar vilken skrift som ger det budet). Han slår vidare fast att välfärdsstater har utvecklats ”endast i monokulturella nationsstater”, där värdegrunden är densamma.

Snabbläst kan Lillranks jämförelse tänkas fiffig. Men vid närmare eftertanke ser man att också den är en i raden av Lillranks käpphästar som han sadlar för att på något sätt lyckas rida sina förutfattade meningar över mållinjen. Meningen med operativsystem är i själva verket att de skall kommunicera och komma överens med andra; apparater, operativsystem, appar, program av olika slag – möjliggöra den kommunikation ”som definierar”.

Operativsystem är inte huggna i sten, de utvecklas, förfinas, uppdateras, byggs ut, byts ut. På samma sätt är det med värdegrunder. De ”kulturella apparna” påverkar, utvecklar, förändrar dem. Också Lillrank bär på en massa appar (även om han kanske vill dölja dem) som förtäljer att de så kallade monokulturella staterna är resultat av påverkan, möten och krockar mellan mångkulturella ”appar” och ”operativsystem”.

Som Lillrank skriver: ”Det lösa snacket om värdegrund måste få mer skärpa, det kan inte innehålla vad som helst.”

Det stämmer, dels på grund av att värdegrunder inte kan stå för vad som helst har de under historiens gång fått mera skärpa i kontakt med olika kulturer när och fjärran. Till exempel återfinns en av de passager som också många icke-religiösa gillar i Bibeln, den gyllene regeln (allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem) i många religioner och etiska läror – och Bibeln var inte först med att sätta den på pränt.

Martin Luther avskydde på äldre dagar judarna, ville bränna deras synagogor och ”fördriva dem för alltid från detta land”. Orsaken till det var att judarna trots predikan vägrade att övergå till kristendomen eller för att använda Lillranks begrepp, uppdatera till vårt västerländska ”operativsystem”. I dagens läge torde den kristna värdegrunden se annorlunda ut än på Luthers tid, på grund av inflytande även utifrån.

Och dels är det sant att det lösa snacket om värdegrund måste få mera skärpa, såsom det yttrar sig i Lillranks egna utsagor. Också utan det han avser med mångkulturalism är vårt land inte en monokulturell nationsstat. Utan att gå in på det här med Finland i olika väderstreck, samer, finnar, svenskar etcetera, olika kristna tänkesätt och traditioner representerar redan en Paul Lillrank och en Gunnar Högnäs rätt olika ideologiska, politiska kulturer. Jag kan till exempel omöjligt tänka mig att rösta på ett parti som utnyttjat tjänster av sådana som Lillrank och Björn Wahlroos, klyftan i värdegrunden är för stor. Ändå kan vi trots allt ”leva sida vid sida” (nåja, Wahlroos röstade sig visserligen med fötterna över till Sverige och ännu längre bort).