Så säker på handen Högnäs kan vara
Överallt i Kurt Högnäs nya prosalyriksamling finns lyckliggörande passager, där ögonblicket eller det näraliggande vetter mot evigheten: det är här man upplever Högnäs som mest högnäsk.
Öknen var ett annat hav 72 s. Schildts & Söderströms
■ Med en utvändigt gracil men invändigt fyllig volym, Öknen var ett annat hav, fortsätter Knut Högnäs sitt vinnande recept med prosadikter. Det är glädjande att denna fina modernistiska linje med rötter i sensymbolismen ännu finner utövare i Norden (mer så i Svenskfinland än Rikssverige, har jag intrycket av).
Av tradition finns i prosalyriken ofta ett element av dröm eller ett tempo och maner som erinrar om drömmens rytm. Talrika var de poeter i till exempel Frankrike och den spanskspråkiga världen som i surrealismens efterföljd framför allt skrev prosalyrik med mycket drömstoff.
Högnäs nuddar den här traditionen, men utan att ta steget över till den lekfulla absurdism som har varit vanlig i genren och ibland blivit lite bredkäftad eller svamlig.
I grund och botten tycks Högnäs vara en poet som helst utgår från iakttagelser av något konkret, mer el ler mindre lätt igenkännligt, som regel uppfångat från naturen, eller ska vi säga det stora rum som inbegriper såväl det vegetativa som det geologiska, väderleken såväl som dygnets nyanser. Att det så ofta blir så bra hos Högnäs ligger, tror jag, i hans sätt att nästan omärkligt, eller med en självklarhet man också förknippar med prosadikten, nästan omärkligt skifta stödfot, från relativ saklighet till något annat, något mångtydigare: ”Några stenar ur havet vilar i min hand, eterneller som efter lång fördjupning till musik bärgats ur vågorna.”
Överallt i den nya boken finns sådana lyckliggörande passager, där ögonblicket eller det näraliggande vetter mot evigheten: det är här man upplever Högnäs som mest högnäsk.
Sinnligt finstämd poet
Ett annat utmärkande drag i denna poesi är dynamiken. Den uppstår å ena sidan genom ideliga rörelser – varelser och ting färdas, nalkas, avlägsnar sig, flyger, svävar – och å andra sidan genom kollisioner, beblandningar, reliefer. ”Mot natthimlens plån står ett gnistregn.” Många dikter är lite som filmsekvenser som saktar ner till bild, eller bilder som sätter sig i rörelse och vibrerar av något outrett. Så säker på handen Högnäs kan vara när han öppnar en dikt:
Han har lossat på förtöjningen, gör en svepande rörelse med armen och lägger ut. Vi är på väg.
Förbi det lilla grundet med grälande tärnor, medan bryggorna med sina skötbodar försvinner akterut.
Viharpåallavisattgöramedensinnligtfinstämdpoet,oavsettommaterialetärflyktigaellermerbeständigaföreteelser:denförstasnön,ettregnuppsamlatiendunge,lavenpåstenarna.Samtidigtfinns,alldelesbredviddennainventering,ocksåmerabstraktautsagorsomärsyresättandeochgerkonturtilldetupplevda.Detärinteallsfrågaomdiktensidéellernågotsådant,snarareetttänkandesomalstrasurtingensförvandlingar,associationersomlättarettstyckefrånfärgernasochformernassfär,kanskeiformavteseravdendärpånågotsättovedersägligasorten:”ljusetsaknarförankring”.
Landskapet,somärHögnässtoramatriselleroavlåtligamotiv,ärfördetmestanordiskt,gärnaarki- pelagisktinrett,någonenstakagångkanskelitetillledabekantförenläsarepådessabreddgrader,menibokensavslutande,förövrigtutomordentligtläsvärdadel,befinnerviossiblandsöderut,iSpanienochEgyptenellerbarapåenvarmareochljusareort.Högnäsiakttagelseförmågaärlikaprecishär,harkanskerentavenannanlätthet.Jagdröjergärnahärenstund,idetlättaochljusa,nunärmörkretsnartslukarossalla:
Altan med oceanen i vitögat, en skalövning på gränsen till störtlopp. I det kortklippta gräset kring terrassen rör sig en liten fågel över scenen som patetisk punkt under svallet. Med häftiga små ryck, som verkar gjorda efter mått, yr den hit och dit, där den spetsar små kryp bland stråna på sin tinne till näbb.