Stunden värd sitt slit och sin pina
Sådana är livsvillkoren för Carina Karlssons romanpersoner att det bästa man kan hoppas av livet är ”ett år av mjölbröd”.
■ I Carina Karlssons förra roman Mirakelvattnet (2015) fanns en passus om ullsockors tillblivelse: garnet, kardandet, fårtackan, foderkätten. Inte som en pedagogisk exposé, utan som en existentiell betraktelse över människan och tiden: ”Att man är en av många just här. Att det inte är ullen, utan mera tiden den hållits i händer som berett den till garn och ullsocka, som värmer fötterna”. I stunden då man rusar efter tackan som ska klippas gäller det inte bara ullen, utan ”att fullfölja en tanke man har, om vad det är att vara människa. Just här, och som den man är satt att vara.”
Carina Karlsson gör gärna det här i sina böcker, höjer dem till ett plan där livsströmmarna blir synliga. Men inte som många epiker, en Kjell Westö till exempel, som gradvis låter de stora rörelserna framträda i takt med att romanfreskerna växer fram i hela sin dimension. Hos Karlsson blänker de vida perspektiven till mitt i vardagen, uttalade och explicita. I den nya romanen Algot sker det bland annat en stilla novemberkväll, då båtsmanshustrun Ilja går hem i månljuset – för övrigt efter att ha hört sig för om just ett ullkammartalko. Hon betraktar strömmen och tänker: ”Så är en människas liv.” Det flyter fram oavsett vilka hinder som finns i vägen, för ”från födseln till döden ska man, ur moderlivet och i jorden”.
Lilla ofredens flyktingar
Ett par livsbetraktelser för mycket blir det, för romaner mår bra också av underströmmar och konkretion. Och rent konkret är det kring Kyrksundet livet flyter i Carina Karlssons hittills två romaner, den åländska sjö vid vilken Mirakelvattnets Johanna tog plats som piga i främmande hemman. I den nya boken möter vi den svenske flottisten Algot, som ett drygt sekel tidigare, vid 1700-talets mitt, kommer till Sunds socken för att skapa sig ett hem i ett förfallet båtsmanstorp. Snart inser han att rotesystemet inte handlar så mycket om att bli omhändertagen av sockenbönderna som han först tänkt sig. En ren affär är det, att tjäna, vare sig det är som piga hos storbonden eller som soldat för kronan.
Johanna och Algot liknar varandra där de lever på nåder i varsitt år- hundrade, där det bästa man kan hoppas av livet är ”ett år av mjölbröd”. Men så är det också ett livstillstånd som hos Carina Karlsson äger en större giltighet, något som gäller oss alla – vilket hon påminner om inte minst i beskrivningarna av de åländska flyktingarna under Lilla ofreden, med tydlig adress till vår egen tid.
”Ställa kroppen framför sig”
För Algots del tar livet snabbt den väg som alldeles för ofta i historien blivit männens: krig, våld och dryckenskap. Den nittonåriga lätthet som han mönstrar med är snart borta, ersatt av posttraumatisk hårdhet och tystnad. Utåt visar han sig stolt och snarstucken, och ju närmare vi kommer bokens slut och den verkliga händelse som historien om Algot bygger på, desto mera oåtkomlig och främmande blir han – som om han sakta men säkert fälls tillbaka in i de historiska dokumentens plana yta.
Kanske är det en intention att förstå och förklara som gör att Algot, så mycket huvudperson han är, liksom sjunker undan för författaren. Då står Ilja ut mer, änkan till den förre båtsmannen som kilar in sig i Algots liv lite som hon kilar in sig i romanen.
För den som är bekant med Carina Karlssons tidigare produktion, inte minst hennes diktsamlingar, är det ingen överraskning – Ilja är en besvärlig människa hon också, men med sin sinnliga närvaro, sitt sätt att ”ställa kroppen framför sig själv”, ett utmärkt språkrör för författarens naturlyriska ådra. Ilja ser landskapets färger så att hon nästan flyter in i dem, ser isrosorna smälta bort på fönsterglasen och tänker: ”Man vet att man ska dö. Man vill bara att stunden på jorden ska vara värd sitt slit och sin pina.”
Se där ännu en livsbetraktelse, men en man gärna unnar henne.