Grovt brott?
I HBL (14.10) ondgör sig Lillemor Gustafsson över att Högsta domstolen nyligen ändrat brottsrubriceringen från hovrättsdomens grova våldtäkt till våldtäkt och sänkte straffet med två månader till 2 år och 2 månader. HD-avgörandet kan förefalla svårbegripigt.
Den lagstiftningstekniska bakgrunden är följande. Alla känner till brotten misshandel eller stöld. Misshandel sker då man avsiktligt förorsakar en annan smärta eller personskada. Beroende på brottets grovlek kan straff utdömas för lindrig misshandel (till exempel luggning leder till bötesstraff), misshandel (den slagna måste uppsöka hälsostation och är sjukskriven några dagar. Då är straf-
fet böter eller fängelse högst två år) eller grov misshandel (den slagna lever resten av sitt liv sängliggande. Straffet är då fängelse i minst ett och högst tio år.) På samma sätt delar lagstiftaren stöldbrott i tre kategorier. Den som i ett snabbköp knycker en banan utan att betala döms till böter för snatteri. Den som bryter sig in hos en juvelaffär, spränger kassaskåpet och får med sig ädelstenar för en miljon euro döms för grov stöld till fängelse högst fyra år.
Brotten rån (man stjäl egendom genom våld på person) eller våldtäkt anses vara så grova att det inte finns någon lindrig variant. Strafflatituderna är för rån fyra månader till sex år, för grovt rån två till tio år. För våldtäkt ett till sex år och för grov våldtäkt två till tio år.
I stadgandena där det beskrivs när misshandel, rån eller våldtäkt skall anses vara grov nämns att brottet utförts med vapen, varit ovanligt grymt och hurdan skada som åstadkommits. I de olika grupperna anses 10–15 procent av brotten vara grova. I vilka fall stadgandet om grovt brott skall tillämpas är alltid också beroende av en helhetsbedömning av situationen.
I det nu aktuella fallet har Högsta domstolen beaktat de försvårande omständigheterna och kommit till att de sammantaget inte varit tillräckliga för att gärningen utifrån helhetsbedömningen skall anses vara grov. HD har förmodligen märkt att det råder en viss oenhetlighet om hur gränsen skall dras och därför velat ge ett vägledande prejudikat. Det förefaller som den viktigaste grunden för att HD kom till sitt slutresultat var att gärningsmannen var blott 18 år.
Ur den åtalades synpunkt var avgörandet av en mindre betydelse. Att man nämnt åldern i motiveringen ger vid handen att ett likartat brott som begåtts av en äldre man uppfattats som grov våldtäkt. Ifall HD sänkt straffet till två år och den åtalade inte tidigare dömts hade det ankommit på HD att pröva om domen möjligen skall vara villkorlig, men den prövningen verkställde HD inte utan kom till att den åtalade gjort sig skyldig till ett brott för vilket villkorlig dom inte kan utdömas.
LEO R. HERTZBERG vicehäradshövding, Helsingfors