Dorrit von Fieandt trivdes i fabriken
En av våra mest viljestarka och bestämda kvinnliga keramiska konstnärer har som tur är haft en stark tro på sig själv. Dorrit von Fieandt fick skapa i ensamhet under fem årtionden innan hon fick ett större genombrott. Hennes starka färger, ett spontant må
– När jag var 16 år vaknade jag tidigt en morgon och medan jag låg i sängen visste jag det mitt i allt: Jag måste bli konstnär! Utan mina föräldrars kännedom sökte jag in till Ateneum och kom in som 16-åring!
Dorrit Flinkenberg växte upp med sin syster Gunnel och det bästa de två visste var att rita och måla, att klippa och limma, att helt enkelt uträtta något med sina egna händer och se vad de kunde åstadkomma. Hon föddes i Helsingfors år 1927 i en välbärgad borgerlig familj som härstammade från Vasa. Det år 1921 grundade familjeföretaget Flinkenberg är verksamt än i dag. Kulturintressen sporrades ivrigt, fadern spelade piano, men barnens vardag präglades av moderns lungtuberkulos och långvariga frånvaro.
På familjens yrkan började den unga Dorrit med studier inom textilkonst, men en allergi för materialet tvingade henne att byta till keramik. Som lärare hade hon de sto- ra namnen Arttu Brummer, Elsa Elenius och Rafael Blomstedt. Fyra år senare fick hon möjligheten att åka till Norge för att studera ett halvt år vid Kunstfagskolen i Oslo. Här lärde hon sig att bränna i elektrisk ugn och användningen av glasyrer, som inte fanns i det efterkriga Finland. Det betydde målning direkt på den obrända ytan med en påföljande genomskinlig glasyr. Efter demissionen i Helsingfors stannade hon kvar för att studera måleri på keramik för Birger Kaipiainen, hennes största idol på den tiden.
Lågt och högt
Sin första egna ateljé hade hon på Mannerheimvägen under åren 1949– 54. Då tog rollen som mor och diplomathustru över, efter att hon gift sig med vicehäradshövding Johan von Fieandt och de fick tre barn: Kim, Monika och Benita.
– Jag fortsatte jobba ännu då jag hade ett barn, men med två och sedermera tre blev det fullständigt omöjligt, berättar Dorrit von Fieandt.
I slutet av 1950-talet kompletterade von Fieandt sin utbildning med två läsår på Fria Konstskolan med studier i oljemåleri, komposition och croquis för bland annat Sam Vanni, Torger Enckell och Unto Pusa.
1964 startade hon sin andra ateljé i Tölö, på 1970-talet flyttades den till en källarlokal vid Havsgatan där hon skapar både unika pjäser och hela serviser. Inspirationen kom-
mer från den finländska naturen men också från resor i både Finland och utomlands. Nu utvecklas ett bestående drag: skapandet av pendanger, ett fat ackompanjeras av en tillhörande kanna, det vill säga kombinerandet av låga och höga former. En annan idé var att kombinera färggranna, dekorerade pjäser i en servis med enfärgade pjäser. Det skapar valfrihet, ekonomi och flera kombinationer i dukandet.
1986, efter att under nästan fyra årtionden ha arbetat ensam i sin ateljé blev Dorrit von Fieandt inbjuden att som gästande konstnär arbeta på Arabias nionde våning. Det som skulle bli en utställning och ett halvt år, blev hela tretton år.
Hubertus
Den sällskapliga Dorrit trivdes bland folk i fabriksmiljö, hon diskuterade med skapare, marknadsförare och produktion och inspirerades till nya höjder. Fusionen mellan konstnärinnan och fabriken skapade hundratals unika konstverk, tiotals prototyper för Pro Arte-serien och arton serviser för produktion.
Orsaken bakom det exceptionella antalet serviser var Dorrit von Fieandts sinne för funktionalitet. Eftersom det kräver stora satsningar att ta fram en ny servis föreslog von Fieandt att man skulle använda sig av befintliga tallriksformer som hon skulle dekorera medan hon skapade de andra formerna, såsom skålar, kannor, terriner och såssnipor. Till en början var detta en främmande tanke för Arabia. Men till slut gav man med sig. Efter tillstånd av de konstnärer som skapat själva tallriksformen satte man i gång.
Dorrit von Fieandts andra geniala idé var att (såsom tidigare i egen ateljé) kombinera dekorerade pjäser eller tallrikar med enfärgade.
Till Arabias Pro Arte-serie 1988, ett mellanting mellan fabrikens serieproduktion och konstnärernas unikum, skapade von Fieandt fyra olika fågelterriner med fat. Idén utvecklades till en jaktservis kalllad Hubertus, hennes kanske mest kända servis.
Hubertus kompletterades under flera års tid under 1990-talet. Den kan ses som ett av Arabias bästa exempel på fabrikens höga konstnärliga nivå och kvalitet under den tiden, en veritabel tour de force. Servisen designades av konstnärinnan och tillverkades i serigrafitryck med upp till 13 olika filmer (en film för varje färg) som limmades på keramiken och som vid bränning brann bort och lämnade efter sig färg och dekor. Vid Hubertus kunde en slutlig färg bestå av upp till tre olika filmer. Serigrafi går inte att trycka på tredimensionella, konvexa ytor vilket betyder att terrinernas och såsskålarnas lock måste målas för hand. Tyvärr lades produktionen ned i början av 2000-talet.
– Den morgonen jag fyllde 73 år bestämde jag mig för att sluta. Jag hade gjort mitt, berättar Dorrit von Fieandt.
Och det är mycket. Hon har med sina färger och motiv, sin konstnärliga kreativitet som utgått från ljus och färg och sin enastående balans mellan färger, form och funktion lyst upp vår mörka Nord. Hon har haft ett tjugotal privatutställningar i Finland och utomlands och har fortfarande en bred skara beundrare och samlare.