Glansdagarna är förbi.
Porrens historia Den finska porrfilmen hade en blomstringstid – men den var väldigt kort. Branschen var lönsam endast under några år kring millennieskiftet. – Alla som kan räkna inser att det inte är någon idé att producera porr i Finland, säger sexologen
En restriktiv lagstiftning, ett språk som ingen talar, brist på villig arbetskraft och en liten marknad. Inte att undra på att det aldrig riktigt hann växa fram någon stor porrbransch i Finland innan internet förändrade allt. Finska porrtidningar sålde som smör i många årtionden, men den finska porrfilmens blomstringstid var väldigt kort. Sexforskaren Susanna Paasonen säger att pornografin är en del av samhället, trots att man alltid har försökt stänga ut pornografin från ”riktig” kultur.
Den finska porrens dragningskraft har alltid varit begränsad. Produktionen har varit småskalig, försäljningsvolymerna små och antalet etablerade porrstjärnor få. Största lockbetet för finska filmer var att de var inhemska, naturnära och ”äkta” – scenerna som filmas i bekanta landskap, vid Päijännesjön, på Sveaborg, på Borgbacken, ofta med en stor Finlandsflagga i bakgrunden.
Enligt världens största porrsajt Pornhubs statistik söker människor i Finland ändå uttryckligen efter finskt innehåll. Men eftersom volymerna är så små räcker det inte. Finska filmer kan till exempel inte delta i tävlingar eftersom reglerna oftast kräver att en film har blivit såld i många olika länder. Det går alltså inte att nå berömmelse som porrfilmsmakare i Finland.
– Men det har också att göra med okunnighet. Det finns helt enkelt inte kunniga ljud, ljus och kameramän som skulle vilja jobba inom porr, förklarar Söderström.
I Finland har porrstigmat varit starkt.
– Om en arbetsgivare fick veta att någon i personalen också jobbade inom porr – oberoende av om det var som producent, filmpersonal eller skådespelare – fick personen sparken direkt. Det är tabubelagt i Finland.
lågstatusjobb
Söderström säger att i Tyskland och USA, som fortfarande har en betydande porrproduktion, kan man fortfarande uppnå stjärnstatus inom porren. Historiskt har porren haft högre status än i Finland och yrket har värderats mycket högre än här där porrskådisar inte fått samma uppskattning, även om deras filmer varit populära.
– I Finland vill många att jag ber om ursäkt för min karriär, eller ber mig förklara vad mina föräldrar tycker om mitt yrkesval. En del säger att det är bra att jag har en man som tolererar min porrkarriär. I Sverige, USA och Tyskland är jag stjärna, men i Finland är jag bara en kvinna som uppträtt i porr, suckar Söderström.
Söderström, eller Puma Marianna Moore, har gjort en lång karriär som porrskådis och sedan sex år tillbaka jobbar hon också som producent.
Det hela började när hon var fjor ton och hittade en Playboytidning med Kata Kärkkäinen.
– Jag tyckte hon var så tuff. Då tänkte jag att jag vill vara en sådan här tuff kvinna som vågar visa sig själv naken, som inte skäms för sin egen kropp, säger Söderström.
Ett intressant drag i den finska porrbranschen var att marknaden under en kort tid på 2000talet dominerades av kvinnoledda produktionsbolag: porrstjärnan Mariahs produktionsbolag och ELS Production, som drevs av tre kvinnor.
Satu Söderströms karriär började i Sverige, där hon spelade in sina första porrfilmer.
– Jag var en ganska snäll flicka, jag kom in i branschen utan att veta vad analsex är. Men jag har bara haft positiva upplevelser. Man gjorde klart för mig från första början att jag inte behöver göra något jag inte vill.
1998 gjorde Satu Söderström sin första film i Finland. Den regisserades av en av Finlands kändaste porrfilmmakare, Heikki Mattinen, mera känd under artistnamnet Kullervo Koivisto.
porr på röda torget
Heikki Mattinens karriär började som fotograf i Iltalehti, och hans bilder har publicerats i alla finska herrtidningar.
– I dag är det svårt att tänka sig att någon som fotar eller filmar porr skulle jobba inom journalistiken, men för mig var det inget problem, säger han.
Sina första filmer började Mattinen filma med en VHSkamera på 1980talet.
– När jag började visste jag inget om att filma, regissera eller skriva manus. Men jag lärde mig.
Många av hans filmer är filmade i Mattinens dåvarande hem på Skatudden, och ofta var handlingen i filmerna något improviserad.
Porrfilmen Rasputin, The Great Russian Sex Machine blev ett slags internationellt genombrott.
– Det är lite ironiskt att jag vann pris för bästa manus för Rasputin, när inget manus någonsin har existerat, säger Mattinen.
Mattinen har fotat och filmat porr runtom världen, i Europa, Nordamerika och Asien. Veckan efter att Mathias Rust landade på Röda torget i Moskva år 1987 var Mattinen på torget och fotograferade nakenbilder.
– Vi smög oss närmare och närmare mitten av torget. Den danska modellen klädde av sig, jag fotade snabbt som attan, och sedan sprang vi i väg. Slutligen åkte vi fast, men polisen kunde inte framkalla bilderna och lät oss gå, berättar han.
I USA gick alla arrangemang som smort – catering, bilskjuts, boende
var ordnat – men samarbetet med skådespelarna fungerade dåligt.
– I en scen skulle skådespelaren leda en häst. Vi fick filma scenen om och om igen, och slutligen konstaterade hon att hon är porrstjärna och inte har tid för icke-sexscener.
Ett av de mer krävande uppdragen var då Playboy skickade Mattinen till Seoul i Sydkorea.
– För varje dollarknippe vi lade på bordet tog kvinnan jag skulle fota av sig ett plagg. Man såg att hon inte gillade det och bilderna var förfärliga. Tagningen gick helt åt pipan.
De största samvetskvalen Mattinen har gäller rekryteringen.
– Tillit är a och o – det syns genast om tjejen är rädd eller osäker. Det hände att tjejer som ställde upp på plåtningar oroade sig för att bli igenkända. De övertygades om att en peruk var lösningen. Men då bilderna publicerades fick de sparken.
I dag säger han att de borde ha tagit större ansvar för de kvinnor som uppträdde i filmerna.
– Män var det konstant brist på, proffs som förstod att porr inte bara är sex, utan också skådespeleri.
“Säkraste vägen till ensamhet”
I det stora hela gillade Heikki Mattinen jobbet, men det har funnits perioder då han inte ville ha något att göra med porr – till exempel i slutet av 90-talet tillbringade Mattinen tre år som fiskare i Kyläniemi i Östra Finland. År 2002 gjorde han comeback, men redan då hade branschen förändrats. På 2000-talet var businessen inte längre lönsam.
Av det femtiotal filmer och klipp som Mattinen gjort är det bara en handfull han är nöjd med. Heikki Mattinen har inte filmat på 15 år och har inga planer på att börja på nytt. Han funderar däremot på att göra en dokumentär utifrån de cirka tvåhundra råfilmer han har i sitt arkiv. Den porr som produceras i dag har han inte mycket gott att säga om.
– Mycket av det innehåll som görs är åt skogen. Ingen tänker längre på det gyllene snittet, på kameravinklar eller på berättandet. En porrfilm behöver inte nödvändigtvis ha någon röd tråd, men den måste ha något mer än bara sexet, något slags idé.
Nu rekommenderar han inte branschen för någon.
– Att upprätthålla ett parförhållande då man jobbar i porrbranschen är väldigt svårt. Därför brukar jag säga att porr är den säkraste vägen till ensamhet, säger han.
Amatörporr
Under de senaste tio åren har porrbranschen förändrats i Finland. Det finns tre finska porrtidningar: konsttidningen Rivo, queertidningen Menage à trois, och den i våras grundade, mer traditionella Kalevi.
Internet har betytt att lönerna rasat, amatörporren frodas och skådespelarna har satts i en alltmer prekär position.
– När jag började fanns det ett par proffsproducenter och ordentliga produktionsbolag, och man kunde få betalt som skådis. Nu har branschen avvecklats i Finland, säger Satu Söderström.
Då den professionella ramen försvunnit har det blivit lättare att utnyttja människor, menar Söderström. I USA har man utarbetat ett regelverk, som stadgar vilka rättig- heter skådespelarna har och hur man säkerställer att de följs. Söderströms följer samma regler.
För Söderström är det viktigt att tittaren inser att människor måste få betalt för porr.
– Skådespelarna måste få skälig lön och arbetsförhållandena ska vara bra, men då måste konsumenterna betala för det. Gratisporr garanterar inte att arbetsförhållandena är okej eller att man inte blir skadad eller utnyttjad under inspelningarna.
Söderström anser att den som tittar på gratis innehåll bidrar till att den vilda västern som uppstått inom branschen blomstrar. Med bättre regler för pornografi vore det lättare att komma åt branschens mörka illegala sida, såsom barnporr.
Svårt att få styr på nätpiratismen
Piratismen frodas inom porren. Medan man börjat få styr på piratismen inom film- och musikbranschen är det få som försvarar porrmakarnas rättigheter. Det har också Söderström fått uppleva, då en stor del av hennes filmer kopieras och delas flitigt illegalt på nätet.
– I Finland bryr sig polisen inte. Det känns som att porr fortfarande ses som omoraliskt, och av en sådan människa får man stjäla fritt. En polis har sagt till mig att jag själv har valt mitt jobb, och då får jag leva med att människor stjäl mitt material.
Enligt Söderström kommer människor inte att betala för porr så länge som den är gratis. Men ändå finns det hopp för branschen. I Tyskland har man börjat radera material som delats illegalt och också i Sverige har människor som delat porr på olaglig väg börjat få böter, och Söderström hoppas att samma trend sprider sig till Finland.
– I Sverige och Tyskland har polisen tagit problemet på allvar.
Också attityder håller på att ändras. Söderström påpekar att porrtittandet håller på att bli mer accepterat, och det är inte längre lika skambelagt att titta på porr.
– Men fortfarande har till exempel många kvinnor svårt att tala om att de tittar på porr. Jag tycker man borde tala mer öppet om att både kvinnor och män tittar på porr, och om vad människor gillar.