Aku Louhimies har gjort konst av Okänd soldat

För drygt tre år sedan kom nyheten att Väinö Linnas Okänd soldat skulle filmas igen. Även jag var skeptisk. Boken är ju välkänd och dessutom har Edvin Laines klassiska film från 1955 länge visats i teve den 6 december.

De motstridiga förhandsintrycken kom på skam, Aku Louhimies Okänd soldat överträffar alla förväntningar. Jag är också övertygad om att de många framstående krigsveteraner som vi samarbetade med i två krigsfilmsprojekt i början av seklet skulle ha gillat den här filmen.

Handlingen i Okänd soldat bär bra även denna gång. Boken är, vilket Linnas personliga vän Harry Järv skrev redan för länge sen, ett av Finlands få verkliga bidrag till världslitteraturen. I essän ”Krigets verklighet” (i Läsarmekanismer, 1971) skriver Järv: ”Linnas bok är en sann bok om krigets orimliga verklighet, den handlar om umbäranden, råhet och död, om mänsklig värdighet i omänskliga situationer, om soldater som misslyckas när de försöker fylla övermänskliga krav som ställs på dem, ofta också om hur de lyckas.” Man kunde nästan tro att Louhimies har haft detta som motto.

Louhimies har utgått från originalmanuset Sotaromaani till Okänd soldat. Han följer Linna stramt, och rollfigurernas tolkningar är direkt kärva. Här ordas det inte i onödan. Många hade sina dubier visavi vissa skådespelare i nyckelroller, mer kända som komiker.

Eero Aho som Rokka, den mot preusseriet oppositionella, snabbtänkta och effektiva krigaren, Jussi Vatanen som den erfarna, rättrådiga och lojala plutonchefen Koskela, samt Aku Hirviniemi som den sympatiska, utåtriktade gruppchefen Hietanen är alla utomordentliga och fysiska då det behövs. Stridsscenerna är kanske de bästa som gjorts i Finland. Här har det inte fuskats och krigarnas agerande är överlag mycket pro fessionellt. De kommer i bilden så nära tittaren att man känner sig stå, krypa eller ligga bredvid dem. Närmare in på skinnet har ingen finsk regissör hittills fört tittaren till filmens aktörer. Resultatet är intimt och berörande.

Även sceneriet imponerar. I vackra vida vyer ser man ofta samtidigt mycket folk på marsch. Louhimies har även beskyllts för publikfrieri genom att mitt i striderna visa småkryp och någon fjäril. Det var inte planerat, men själva inspelningsplatsen vid Karelska brigadens skjutområde i Pahkajärvi bjöd på detta som bonus. Det är så nära naturlig ödemarksskog man kan komma.

Att det dundrar och brakar i stridsscenerna med hög volym har ogillats av vissa. Här kan jag inte låta bli att referera till artillerieldledaren Benedict Zilliacus som tyckte att det infernaliska oljudet vid Ihantala var det allra värsta att uthärda och hantera mentalt. Då jag en gång frågade honom om man vande sig vid den ryska artillerielden såg han på mig med en blick som sa allt. Frågan var absurd.

Veteranernas respons på

De motstridiga förhandsintrycken kom på skam, Aku Louhimies Okänd soldat överträffar alla förväntningar.

filmerna Framom främsta linjen (2004) och TaliIhantala 1944 (2007) var positiv. Visst var det såsom i filmerna, menade de som själva varit med – men i verkligheten så mycket, mycket värre. Här har nya Okänd soldat tagit ett stort steg framåt. Om Linnas bok skrev Järv ”att den är inte bara sann, den är också från andra synpunkter ett stort litterärt konstverk.” Louhimies har gjort samma sak, men på film.

Ändå tycks det vara svårt för moderna forskare att riktigt förmå se skogen för träden. Varför skall man satsa så mycket resurser och pengar på att filma ett krig som ju slutade i nederlag? Vore det inte skäl att i stället skapa något nytt och fokusera på Finlands efterkrigstida framgångshistoria?

Den vinklingen är förståelig, men mot bakgrunden av att Finland satt i ett skruvstäd mellan Sovjetunionens och Tysklands intressen, och för sin överlevnad hade att välja mellan pest och kolera, var slutresultatet trots allt en relativ framgång. Finska armén förhindrade två gånger att Finland skulle ha blivit en sovjetisk folkrepublik, Stalins och Molotovs ursprungliga mål. Det blev själva grunden för det finska återuppbyggnadsarbetet.

Medicinalrådet Olli Kivioja, 92, hemförlovades före julen 1944 efter drygt två och ett halvt års krigstjänst – ännu som tonåring.

Kivioja talade kort på Krigsveteranförbundets vägnar vid hjältegravarna på Sandudd vid förbundets 60årsjubileum i september i år: ”Jag hoppas och tror att den orubbliga försvarsviljan kommer att bestå även under kommande generationer. Den är finska folkets grundförutsättning för självständighet och välstånd. Det tusenåriga hotet från Ryssland har inte försvunnit.”