Betungande Bergspredikan för vår tid
Konsert Pauliina Isomäkis nyskrivna oratorium är en musikalisk katekes, som öppnar Bibelordet för den moderna människan.
ORATORIUM
●Bergspredikan
Musik Pauliina Isomäki. Texter ur Bibeln och av Joni Pyysalo. Åbo filharmoniska orkester, Chorus Cathedralis Aboensis, dirigent Ruut Kiiski. Solister Kaisa Ranta, sopran, Jaakko Kortekangas, baryton. Uruppförande i Åbo domkyrka 2.11.
■ När Jesus började undervisa sina lärjungar på ett berg i Galileen lade han samtidigt fram en ny moralisk kod, ett nytt rättesnöre, där han preciserade de tidigare budorden ur Gamla testamentet utan att upphäva dem. Han talade om vikten av att inte döda, begå äktenskapsbrott eller bryta sina löften. Men också om att älska sina fiender, att vända andra kinden till, ge åt den som begär och vandra två mil i stället för en med den som vill tvinga en att gå vid sin sida. Han lärde sina lärjungar både Fader vår och den gyllene regeln, att allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
När kyrkan denna vecka firar att det gått 500 år sedan reformationen inleddes – årsdagen inföll i tisdags – kan man fråga sig på vilket sätt det hänger ihop med reformationen att man i Åbo framför ett nytt oratorium till en biblisk text. Det skall visa sig att något av det finaste med Pauliina Isomäkis (f. 1964) nya skapelse är just texten, för på samma sätt som Luther ville gå till källan och se vad det stod i skriften, kan man i Isomäkis Bergspredikan skönja en uppriktig strävan att tolka Bibeln på ett språk som vanligt folk förstår.
Då avser jag naturligtvis inte utdragen ur Uusi Suomenkielinen Wirsi-Kirja från 1701 eller de direkta bibelcitaten, utan snarare sättet på vilket Isomäki väver ihop dessa med några sällsynt fyndiga passager ur Joni Pyysalos diktsamling Ostetaan myydään (WSOY 2013), som ger oratoriet både tyngd och aktualitet. Det är kombinationen av bud som ”dräp icke” och ”begå inte äktenskapsbrott” och uppmaningar som tro inte på tjänstemän, politiker, investeringsbankirer, intresseorganisationer, verkställande direktörer, informatörer och importörer som gör att man faktiskt tvingas fundera på innebörden. Inte därför att alla skulle dräpa, begå äktenskapsbrott eller ljuga, utan för att dessa fenomen i vissa delar av samhället är mera utbredda än inom andra, till och med satta i system. Ett antal katekeser har skrivits sedan Luthers dagar. Kanske kan man nu tillfoga Isomäkis oratorium till listan.
Musikaliskt sträcker sig rötterna i verket långt bakåt i tiden, bland annat genom koralerna ur Yxi Tarpelinen Nuotti-Kirja från 1702. Min första association är Palestrina och annan renässanspolyfoni – tonsättarens traditionsmedvetenhet tränger igenom – men så snart orkesterns dån tilltar förflyttas lyssnaren betydligt längre fram, kanske till Hindemiths, Stravinskys och Orffs arkaiserande nyklassicism.
De stora stegringarna är oratoriets svagaste punkt. Då blir ljudbilden ofta bara grötig, speciellt med Åbo domkyrkas åtta sekunders eko. Som finast är musiken i de avskalade partierna, i konsertmästaren Juha-Pekka Vikmans solo i fjärde satsen, den pastorala stämningen i sjunde satsen om himlens fåglar eller de sjunkande kvart- och kvintackorden i Kyrie eleison i nionde satsen, som uppmanar lyssnaren att aldrig glömma samhällets svagaste. Isomäkis musik är som starkast när den inte är överdrivet bombastiskt, utan lugnt för fram sitt budskap.
Den klassiska oratorie- och passionsformen med recitativ och koraler fungerar relativt bra, även om kören alltför ofta drunknar under orkestern. De två satserna på svenska såg på papperet lika framtvingade ut som de obligatoriska hälsningsfraserna i ett festtal på 80-talet. Men Isomäki som själv studerat vid Åbo Akademi och tonsatt vokalmusik på svenska har bra känsla för språket. Fader vår, som skrivits a cappella för sopran och kör, har likadan hitpotential som Nådasången ur Kari Tikkas Lutheropera. (Observera detta, alla körer!)
Från min plats framme i kyrkan uppfattade jag texten väl. Kaisa Ranta sjöng som en ängel även om hennes svenska borde ha putsats, Jaakko Kortekangas deklamerade med tillbörlig auktoritet, och Ruut Kiiski höll proffsigt i trådarna. Från filharmonikernas sida var detta en tuff satsning som definitivt bar frukt.