”Finlandssvenskar, öppna er – det minskar avogheten”
Avogheten mot ”tvångssvenskan” är hemsk. Men den är delvis en följd av att finlandssvenskarna utestänger de finskspråkiga, säger Annika Bourgogne, som i tjugo år studerat tvåspråkigheten både i praktiken och i teorin.
Själv är hon finskspråkig, trots en finlandssvensk mamma. Och hon är gift med fransmannen Gilles. Som barn gick hon miste om att lära sig två språk även om förutsättningarna hade varit utmärkta. Som mamma vill hon nu ge sina egna döttrar tvåspråkighetens gåva, samtidigt som hon i sin populära bok ”Be Bilingual” samlat råd och tips för flerspråkiga familjer.
– Mamma var flytande tvåspråkig. Men pappas familj hade en negativ inställning till finlandssvenskheten så mamma fogade sig. Vi talade bara finska hemma. Mina morföräldrar talade svenska sinsemellan, men jag minns inte att jag skulle ha talat svenska med dem. Ändå ville jag lära mig svenska och lånade läroböcker på biblioteket och studerade på egen hand.
– För ett barn i en familj i huvudstadsregionen där ena föräldern är finskspråkig och den andra svenskspråkig är det en ganska lätt match att göra barnen tvåspråkiga, säger Bourgogne.
Omgivningen stöder det svagare språket. Familjen kan välja skola och klubbar beroende på vilketdera språket som kräver mera stöd, i allmänhet svenskan.
– Men när man, som i vår familj, har haft franskan som minoritetsspråk blir det lätt knepigare. Då kräver det en hel del av föräldrarna.
Alltfler i dagens Finland står i den situationen att ena föräldern talar ett världsspråk, som dock i Finland är ett minoritetsspråk.
Bourgogne har med åren bekantat sig med familjer som har väldigt olika utgångspunkter, men en gemensam målsättning: att ge sina barn två likvärdiga språk.
– Jag anser en person vara tvåspråkig om den regelbundet använder bägge språken. Man behöver inte kunna bå- da lika flytande. Ofta används språken i olika situationer och för olika ändamål. Fast nivån är olika kan man ändå säga att personen är tvåspråkig.
– Man behöver inte nödvändigtvis ha lärt sig språken som barn. Jag anser mig tvåspråkig med finskan och franskan, men mina barn, som lärt sig franskan från början, är tvåspråkiga på ett annat sätt. Skillnaden är stor. För dem är franskan det andra hemspråket, medan jag lärt mig franska som vuxen.
Annika har talat franska i vardagslag i nästan tjugo år och omgivningen i Strasbourg där familjen nu bor har svårt att placera henne i något fack.
– ”Jag hör en liten accent”, brukar folk säga. I barnens uttal hör de ingenting sådant.
Språkexperter anser att barn som lär sig ett nytt språk före puberteten automatiskt lär sig tala utan brytning. Lär man sig ett språk senare kan man nästan alltid höra en brytning på modersmålet. Därför vet vi nästan med säkerhet om en person som talar engelska, som främmande språk, är fransman, svensk eller ryss.
– Det är frustrerande att hänga upp sig på accenter. De har ingen betydelse för att man ska bli förstådd. Vilka målsättningar borde man då ha för sina barns tvåspråkighet? Alla familjer definierar sina egna målsättningar. Om man vill nå resultat måste man ha någon prioritet, men den får inte bli stressande. Själv ville vi att våra barn skulle ha samma möjligheter i Finland och i Frankrike, visavi språket.
Måste vara sträng
– Det har krävt en hel del uppoffringar av Gilles. Vi träffades i Finland och han stannade här när vi gifte oss och fick våra döttrar. Franskan blev alltså minoritetsspråket när vi bodde i Finland. Stödet utifrån var förstås minimalt.
Gilles har alltid talat franska med flickorna. Även när de varit trötta och det hade varit lättare att byta till finskan.
– Där måste man bara vara sträng, om man vill nå resultat.
– Senare när barnen gick i skola och de hörde finska överallt bestämde vi oss för att alla fyra talar franska när vi är hemma. Det fungerar om man bestämmer sig att man alltid på en viss plats eller i ett visst sammanhang talar just det språket.
Enligt Bourgogne är det ingen fara fast den ena föräldern gör grammatikfel. Barnen är medvetna om att den ena föräldern talar sitt modersmål, medan den andra talar ett inlärt språk.
En gång i smällkalla vintern när jag letade efter Emmas balaklava frågade jag Gilles om han sett hennes ”le cagoule”, varpå treåringen