Mor och dotter vid sidan av tiden
Sara Stridsbergs pjäs om två kvinnor som heter Edith Beale är en tragikomisk berättelse om kärlek och tidens gång.
●●Putoamisen taito
Text: Sara Stridsberg. Översättning: Emmi Pesonen. Regi: Sakari Kirjavainen. Scenografi och dräkter: Heidi Tsokkinen. Ljus och ljud: Saku Kaukiainen. Premiär på Teatteri Jurkka 3.11.
En mamma och hennes dotter lever ensamma i ett förfallet hus med 28 rum i East Hampton. De har bunkrat sig i ett enda av rummen. Rummet är överbelamrat med saker, kläder, skräp. Mamman sitter i sängen dagarna i ända och dottern drömmer sig tillbaka till sina fem år i New York, då hon nästan ”made it”. Den en gång praktfulla trädgården är en djungel, tvättbjörnar bor på vinden och sjöfåglar har börjat bygga bo i huset. Stadens hälsoinspektör vill vräka paret.
Mamman är 78 år gammal och dottern 56. De lever utanför tiden, de har fallit ur den.
Putoamisen taito (Konsten att falla) är skriven av Sara Stridsberg och det är första gången en pjäs av henne översatts till finska. Pjäsen baserar sig på den verkliga, fascinerande och underliga berättelsen om Little Edie och Big Edie Beale. Det har gjorts både dokumentärfilm, spelfilm och Broadwaypjäs av dem under namnet Grey Gardens (dokumentären från 1975 kan ses på Youtube – rekommenderar starkt!).
Det händer inte mycket i vare sig pjäsen eller i kvinnorna Beales liv i verkligheten. De pratar och käbblar, letar efter försvunna elräkningar, matar tvättbjörnarna, tittar på gamla fotografier och minns de män som funnits i och försvunnit ur deras liv. Little Edie (Emmi Pesonen) dansar och klär sig i ”revolutionära” kreationer – fantastisk dräktdesign av Heidi Tsokkinen – och Big Edie (Ella Pyhältö) är beroende av henne så till den grad att Little Edie inte kan lämna rummet utan att mamman blir hysterisk.
starka rollprestationer
Det är en i grund och botten tragisk historia, även om den kan vara underhållande i sin absurditet. Dottern Beale bodde under en tid i New York och försökte göra karriär som dansare och skådespelare, men då mamman blev lämnad av sin man behövde hon henne, och dottern flyttade hem. Det är nu 18 år sedan. Trots det konstaterar Big Edie att hon alltid älskade sina pojkar mest och att lilla Edie var ett misstag.
Kärleken mellan kvinnorna är ändå stor och de har inga andra än varandra. En intressant detalj är att Jaqueline Kennedy är kusin till Little Edie, och hon kommer för att erbjuda sitt ekonomiska stöd och vill hjälpa kvinnorna ur misären. Jackie medger att hon skäms för sina excentriska släktingar.
Teatteri Jurkkas pyttelilla scen är förvandlad till det stökiga färggranna rummet där kvinnorna lever, och känslan är förvånansvärt lik den i dokumentären. Emmi Pesonen och Ella Pyhältö är fantastiska i sina roller och dynamiken mellan dem är perfekt. Pesonens kroppsspråk och mimik är lik verklighetens Little Edie, och Pyhältö gör med bravur den gamla kvinnan – röstläget och kroppens krumma hållning känns äkta.
Föreställningen regisserad av Sakari Kirjavainen är tillräckligt tät och blir inte enformig trots att de yttre händelserna är få, och den bärs upp av den böljande dialogen samt de båda skådespelarnas starka närvaro.
Vart försvann livet, frågar sig Little Edie. Varför syns tiden på våra ansikten men inte i våra liv? Om tiden är sträckan mellan två händelser, stannar tiden då om inget händer? Och: Allt är för sent, jag har försenat mig från mitt eget liv, säger Little Edie.
Kvinnornas liv är ett mycket tacksamt ämne för film och teater: det är nästan lite socialpornografiskt. Det är fascinerande att tänka på varför de hamnat i den situation de är. Vad har de gjort i alla år, hur går dagarna? Det är sorgligt, men varför egentligen? Får inte alla leva som de vill? Det är ändå något förbjudet i kvinnornas livsstil. Det känns på något vis fel att de slösat bort sina liv – men vem är vi att döma vad som är rätt sätt att leva?
sonja mäkelä
sonja.makela@hbl.fi