Med intresse för sexualitet, föremål och strukturer
Undersökningen av olika material förenar två av föreställningarna på festivalen Liikkeellä marraskuussa, Sonja Jokiniemis Blab och Dana Michels Mercurial George. SCEN
●●Blab Koncept, koreografi, visualisering: Sonja Jokiniemi. Ljus: Heikki Paasonen. På scenen: Ivo Serra, Mira Kautto, Sara Gurevitsch.
●●Mercurial George Koncept och på scenen: Dana Michel. Ljus och teknisk ledning: Karine Gauthier. Ljudkonsult: David Drury.
Liikkeellä marraskuussa, festivalen för modern dans och performance, pågår i år från den 3 till den 11 november, och erbjuder bland annat en chans att fördjupa sig i olika material på scenen.
Sonja Jokiniemi är en scenkonstnär och koreograf vars flerkonstnärlighet tydligt syns i det nya helhetskonstverket. På väggarna i Zodiaks sal hänger tre stora målningar i läckra pasteller och på scenen finns några abstrakta föremål i samma färgskala – hårt snörda klumpar av tyg och något annat – som kanske kunde kallas skulpturer.
Jokiniemi undersöker i sina verk föremålens ekologi och språkets och tänkandets strukturer. I Blab har språket dock blivit nonsens – skvaller, tomt prat – och det saknar logik och grammatik. Verket har ingen linjär dramaturgi utan grundar sig mer på intuition och på parallella händelser. Var och en kan med sin blick välja vad hen fäster sin uppmärksamhet vid.
Tre kroppar (Ivo Serra, Mira Kautto och Sara Gurevitsch) rör sig på scenen och manipulerar de olika repen, kedjorna och skulpturerna. De kryper, glider, ibland konvulserar de i spasmer, ibland tar de en oväntad spurt. För de mesta ensamma och isolerade, men ibland möts de i små duetter och trion. Dynamiken växlar mellan lugn och kaos.
Verket har en klar sexuell tematik. Dansarna är klädda i mer eller mindre genomskinliga dräkter där bröstvårtor och pubeshår skymtar, och målningarna på väggarna har samma tema. Fallosformerna är många – ibland placeras de mellan benen, ibland i munnen – och i skulpturerna finns vulvaformade håriga ihåligheter.
Åtrå, det undermedvetna och fantasi är bärande element i Blab som stundvis känns som en mystisk ritual eller en dröm.
Kroppslighet
Kanadensiska Dana Michel är en koreograf som trädde in på dansens område först som 25-åring efter en karriär som proffsidrottare och marknadsförare. Michel räds inte risker och att utmana sig själv, och i hennes verk smälter koreografi, intuitiv improvisation och performance samman.
Verket Mercurial George är en rätt förvirrande helhet där material och föremål har en framträdande plats. Plastsäckar, en klarblå deg som Michel knådar, bord på hjul, tvättfat, leksaker. Hon undersöker dem alla, kastar dem hit och dit, bär dem, kryper under dem.
Med bar överkropp släpar sig Michel över den stora scenen på Stoa, hennes kropp rör sig ryckigt, fötterna vänder sig inåt och hennes närvaro ger intryck av stor mödosamhet. Jag tänker på Sisyfos, jag tänker på tungt fysiskt oändligt arbete.
Det är ett omskakande soloverk där en samtidigt skör och stark kropp söker balans. Michel dekonstruerar rörelsemönstren och hennes egendomliga uttryckssätt är ibland komiskt, ibland upprörande.
Bägge föreställningarna undersöker kroppens gränser och relationen till den materiella verkligheten omkring oss.