Med texten och naturen som utgångspunkt
Naturen en viktig inspirationskälla för tonsättaren Outi Tarkiainen, men flera av hennes verk är tillkomna mitt i Parisbullret. Därav den glokala prägeln.
Beyond Poems. Kammar- och vokalmusik av Outi Tarkiainen. Tuuli Lindeberg, sopran, Lauri Sallinen, klarinett, Maria Puusaari, violin, Markus Hohti, cello, Emil Holmström, piano, Veli Kujala, dragspel, Kamuskvartetten. (Alba)
Outi Tarkiainen (f. 1985) hör till den handfull finländska tonsättare som står med ena foten i jazzen och den andra i den så kallade konstmusiken, men till skillnad från de flesta av hennes gelikar är hennes ickejazzproduktion av det mer avancerade slaget.
Rentav så att man på den nya skivan, Beyond Poems, med kammar-, soloinstrumental- och vokalmusik kan skönja en viss tendens till en pretentiös modernistiskt färgad approach; ungefär som om poängen vore att demonstrera hur man lär sig att sätta toner på Sibelius-Akademins kompositionsklass.
En viss opersonlighet präglar även en del av styckena och det schönbergskt talsångsaktiga idiomet i Baudelaire Songs (2009–13) – av någon anledning komponerade till en engelsk översättning – ter sig stundtals mer än lovligt uttjatat. Så gör även de snåriga texturerna i den på sångcykeln baserade Trois poèmes (2013) för stråkkvartett, där den atonala estetiken stundtals är rätt tröttande.
Fräsch suggestivitet
För lappländska Tarkiainen är naturen en viktig inspirationskälla, men flera av hennes verk är tillkomna mitt i Parisbullret och Juha Torvinen kallar henne i sin ävenså inte så litet pretentiösa konvoluttext småfyndigt ”glokal”. Texten är även en central utgångspunkt och Kunnes kivi halkeaa för soloviolin (2008) är inspirerad av en dikt av Sirkka Turkka, medan solocellostycket Sanasi, kiveen uponneet (2011) baserar sig på idén om mellanmänsklig tillit och kommunikation.
I skivans två sista stycken framträder lyckligtvis Tarkiainens egen röst mer tydligt. Den för big band och folk/jazzmezzo skrivna – här hörd i en version för sopran, klarinett, cello och piano – Metsän hiljaisuuteen (2012), till dikter av Turk- ka och Eeva-Liisa Manner, har en fräsch suggestivitet över sig och ...ja alkoivat laulaa (2015) för dragspel – epilogen ur sångcykeln Maa, kevään tytär – öppnar upp de harmoniska landskapen ytterligare.
Alla medverkande står för ypperliga insatser – Tuuli Lindebergs sång är, som vanligt, fascinerande mångfasetterad – och att soloklarinettstycket Sans paroles (2012), sensibelt tolkat av Lauri Sallinen, nu utkommer andra gången inom några månader på samma skivmärke och med samma musiker, men i en annan inspelning, är onekligen originellt.