Ultrakromatiska visioner på Riddarhuset
Ett helt nytt instrument, ett specialbyggt kvarttonstegspiano, hördes för första gången i måndags.
Ultrakromatik. Kammarorkestern Avanti, dir. Tomas Djupsjöbacka. Eero Saunamäki, blockflöjt; Elisa Järvi, piano. de Lusse, Tiensuu, Haapamäki. Riddarhuset 6.11.
Kammarorkestern Avantis konsert inom ramen av Piano Esbo-festivalen lyfte fram ultrakromatik eller mikrotonalitet – musik med tonsteg som är mindre än halvtoner.
Den pianistiska biffen var Sampo Haapamäkis (f. 1979) nya konsert för kvarttonstegspiano och ensemble, men också kvällens andra uruppförande, Jukka Tiensuus (f. 1948) blockflöjtskonsert Appo, innehöll rikligt med mikrotonala subtiliteter.
Redan antikens musikteoretiker kände till kvarttonstegen. I ett halvimproviserat föredrag inför konserten påpekade Avantis konstnärliga ledare Kari Kriikku att mikrotonalitet förekommer i olika musikkulturer och att den liksvävande stämningen i själva verket är en kompromiss.
Själva konserten inleddes med ett tidigt exempel på mikrotonala tonföljder i den västerländska konstmusiken, Charles de Lusses antikinspirerade Air à la Grecque (1760), framförd av blockflöjtisten Eero Saunamäki och cellisten Jukka Rautasalo.
Blockflöjten är ett i grunden enkelt instrument som ändå besitter stora uttrycksmässiga möjligheter. Den lämpar sig utmärkt för mikrotonala detaljer, som produceras med hjälp av olika grepp eller genom att variera blåsningen.
I Tiensuus Appo spelade Saunamäki på flera instrument av olika storlekar (från sopranino till tenor) med olika spelsätt, stundvis på två instrument samtidigt. Verket började med att solisten marscherade in i salen med sopraninoflöjten och inledde en dialog med orkestern.
Solisten fick över huvud taget mycket utrymme och hade ofta en initiativtagande roll i Appo. Verket var ett ymnighetshorn av ingredienser och karaktärer, med anarkistisk lekfullhet som ledstjärna: fågelsång, rytmiskt fyrverkeri, dimmiga klangvisioner samt ett hejdlöst avsnitt som lät som gummiankor och vilda elefanter.
Ensemblen spelade slagkraftigt under Tomas Djupsjöbackas tydliga ledning, och Saunamäkis prestation var suverän i alla avseenden. Beatboxavsnittet var mäkta underhållande!
Haapamäkis musik präglas av en outtömlig drivkraft som sammanfogar de tvära vändningarna till en meningsfull helhet. Den omfattande kvarttonstegspianokonserten gav ett rastlöst men ändå strukturerat och enhetligt intryck, med ståtliga kulminationer och bara några få lugnare stunder.
Melodiska element försökte ställvis bryta fram, men rytmen och den på övertonspektret baserade vertikala dimensionen dominerade. Klangmässigt väckte verket vissa industriella associationer, kanske på grund av orkesterns robusta repliker samt det digitala pianoljudet.
Den av Haapamäki och pianisten Elisa Järvi utvecklade, specialtillverkade klaviaturen har vid sidan av de sedvanliga vita och svarta tangenterna en extra rad vita tangenter samt gråa tangenter för kvarttonstegen.
Klaviaturen verkar ändamålsenlig, och Järvi gjorde en virtuos insats med allt från snabba skalor och enstaka glimmande toner till kraftfulla kluster. En del av finesserna gick tyvärr förlorade på grund av balansproblem mellan midipianots milda klang och den övriga ensemblen.
Dessutom var akustiken i Riddarhuset för bullrig för denna musik. Man får hoppas på en snar repris i en annan sal, kanske med hjälp av den alternativa Disklavier-tekniken som möjliggör akustiskt pianoljud.