Liimatainen fick tyskt regipris
Filmrecension Strax innan Berlinmurens fall reste Kirsi Marie Liimatainen till Östberlin för att studera marxism. Nu har hon gjort en dokumentär om vad hennes studiekamrater från hela världen gör i dag.
Veckans intressantaste biopremiär är inhemska Kamrat, var är du nu? Kirsi Marie Liimatainen har fått ett tyskt regipris för sin dokumentär där hon trettio år senare reser runt i världen för att träffa gamla studiekamrater.
DOKUMENTÄR
●●Kamrat, var är du nu?
HHHHI Regi och manus: Kirsi Marie Liimatainen.
I filmer som Kenen joukoissa seisot (2006) och Lauluja utopiasta (2017) har regissören Jouko Aaltonen skildrat den vänstersinnade sångrörelsens uppgång och fall, inte utan ett visst mått av ömhet och nostalgi ska sägas.
I den meningen är Kirsi Marie Liimatainens Kamrat, var är du nu? (Toveri, missä olet nyt?) något av en syskonfilm, låt sen vara att perspektivet här är betydligt mera personligt. Samt internationellt.
Liimatainen, som även skjutit till filmens berättarröst, är den i Tammerfors uppvuxna arbetarklasstjejen som i likhet med sin mor ansluter sig till pionjärerna i unga år. Viljan att förändra världen är stor och i en ålder av tjugo bär det av till Wilhelm Pieck-högskolan i Östberlin, ett centrum för vänsterradikaler och frihetskämpar från hela världen.
Året är 1988 och när Kirsi ett år senare återvänder till Finland är det endast en tidsfråga innan Berlinmuren faller och östblocket kollapsar. Men trots att Liimatainen vid det här laget hyser skepsis mot det (real)socialistiska projektet är det inget fel på solidariteten studerande emellan.
Så vad hände med de tidigare kurskamraterna och deras ideal? Vilken färg har deras drömmar i dag?
Alternativ medicin
Bra frågor, men svaren låter vänta på sig. Inte bara visar det sig att arkiven från skolan i Bodensee är spårlöst försvunna; eftersom en stor del av studerandena – av säkerhetsskäl – använde sig av täcknamn är det minst sagt knepigt att få tag på folk.
Till exempel visar det sig att Lucia från Bolivia egentligen heter Nidia. Plus att hon, gruvarbetardottern, i dag ställer sig kritiskt till sina forna meningsfränder. Nidia, som själv tillhör Bolivias ursprungsbefolkning, menar att såväl socialismen som kapitalismen är västerländska konstruktioner, ”två sidor av samma mynt”.
Nu för tiden sysslar Nidia med healing och tror på traditionell medicin, detta samtidigt som hon slår ett slag för miljörörelsen som på förekommen anledning hamnat på kollisionskurs med president Evo Morales, själv indian (i samband med den snabbt påkallade intervjun hävdar Morales att miljörörelsen de facto är ett kolonialistiskt påfund).
I Chile möter vi Esteban alias Marcelino som till skillnad från Nidia hållit fast vid sina gamla ideal, och som i den framväxande studentrörelsen ser en källa till hopp.
Från Libanon till Sydafrika
Härefter går turen till Libanon där Nabil och Ghazwan, även de gamla kurskamrater, möter upp. Men på det här hållet har den politiska idealismen tagit stryk, detta i takt med att de gamla vänsterradikalerna övergått till det fundamentalistiska (läs: muslimska) lägret.
Kirsi Marie Liimatainen tilldelades härom veckan det tyska regissörsskråets regipris och varför inte. I stället för att gömma sig bakom de talande huvudena sätter hon kurs på vardagen och verkligheten är ständigt närvarande.
Talande är att när Kirsi och hennes team (samt intervjuobjekt) befinner sig på en utflykt i södra Libanon överraskas de av eldgivning på nära håll – hur dramatiskt som helst.
Och som sig bör kommer det bästa till sist. När regissören i sista akten åker till Sydafrika, på jakt efter ANC-killen ”Duma”, är det upptakten till ett mysterium som ställvis för tankarna till Malik Bendjellouls Searching for Sugar Man.
Även i övrigt talar vi om ett upplägg som heter duga: tänk dig att leta reda på människor som officiellt sett inte ens existerat och som studerat i ett land som inte längre finns, för nästan trettio år sedan!