Ett kärt återseende

Paddington 2 står sig i jämförelse med originalfilmen. Berättarglädjen och detaljrikedomen är närmast häpnadsväckande, och slutresultatet är kvickt, hjärtligt och avväpnande.

BARNFILM

●●Paddington 2

HHHHI

Regi: Paul King. Manus: King, Simon Farnaby, Jon Croker. Foto: Erik Wilson. I rollerna: Hugh Grant, Sally Hawkins, Hugh Boneville, Brendan Gleeson, Jim Broadbent. På svenska, finska och engelska.

Teddybjörnen Fredriksson i all ära men ”herr” Paddington – som i Michael Bonds klassiska barnböck er och den långlivade animationsserien – är inte fy skam han heller.

Den tre år gamla spelfilmen (med en animerad nallebjörn) är de facto något av det bästa som hänt barnfilmen på år och dar. Syftar på det snälla och goda tilltalet, på den tidlösa och varmhjärtade humorn.

I den efterlängtade uppföljaren återvänder Paul King till regissörsposten, detta med en film som inte nämnvärt bleknar i jämförelse med originalfilmen. Berättarglädjen och detaljrikedomen är närmast häpnadsväckande.

Efter en kort utflykt till de gamla hemtrakterna, adress Perus djungler, bär det återigen av till London. Paddington (i originalversionen tolkad av Ben Whishaw) är vid det här laget en fullvärdig medlem av familjen Brown, populär även bland grannarna.

Men sina rötter har vår hjälte ingalunda glömt och när tant Lucy sedan ska fylla hundra är Paddington på jakt efter den finaste av födelsedagspresenter. Han stannar för en gammal lunta med Londonmotiv, en raritet som väcker intresse även på andra håll.

Fysisk humor

Komma åt boken vill nämligen också Hugh Grants magiker – och fempennisskådespelare – som väljer att sno den värdefulla publikationen. Och som om detta inte vore nog är det Paddington som får skulden. Sinkabirum nästa, fy bubblan.

Vill man vara petig kunde man hävda att det i uppföljaren inte finns lika mycket utrymme för karaktärsskildringen som i originalfilmen. Och att filmen i termer av den högintressanta (läs: sympatiskt avhandlade) främlings och invandrarproblematiken inte är fullt lika välutrustad.

Men Paddington finns fortfarande med i bilden, och med det en rar och ömsint humor som tar avstamp i det faktum att vår hjälte går in i varje situation med snällheten för ögonen. Han är oskuldsfullheten förkroppsligad, har ett hjärta av guld.

Och visst finns de tokroliga slapstickexerciserna där, som när nallen i ett försök att förtjäna en slant gör bort sig som herrfrisör (han lyckas bättre som fönsterputsare). Som när Paddington med en schysst marmeladmacka slår Brendan Gleesons fängelsekock med häpnad.

Däremellan blir det lite grann spännande, exempelvis i scenen där Paddington med en hund som häst tar upp jakten på Hugh Grants fuling.

Poängen är att det i inget skede blir för mycket, för hysteriskt. Slutresultatet är kvickt, hjärtligt och idel avväpnande, brittiskt utan en tillstymmelse till brexit.