Pappor kan fostra empatiska pojkar
Tidigare jobbade Henrik Heselius dygnets alla timmar. Nu har han skjutit upp många projekt för att få vara med sin son Leon så mycket som möjligt. – Jag har inte bråttom någonstans, säger den nyblivna pappan.
Fars dag firas i år i efterdyningarna av en massiv diskussion om mansroll och maskulinitet.
Men hur ska pappor fostra sina söner till empatiska och jämställda män som respekterar kvinnor? Vi diskuterar papparollen med två fäder, biskop Björn Vikström som har perspektiv eftersom hans barn redan är vuxna och musikern och skådespelaren Henrik Heselius (bilden) som är rätt färsk pappa till en liten pojke. Dessa pappor är överens om exemplets makt. Du för ditt eget beteende vidare till dina barn.
På en innergård i Trä-Vallgård i Helsingfors hörs ett litet gnyende. Leon, sex månader, vaknar och pappa Henrik Heselius tittar ut genom den öppna dörren. Han lyfter upp sonen som snabbt är helt vaken och redo för nya aktiviteter. Då pappa hissar honom högt i luften spricker munnen upp i ett saligt leende.
Leon är lika trygg med pappa som med mamma och det är inte alls underligt. Han är nämligen lika van att skötas av båda.
– Redan på BB höll jag Leon så mycket som möjligt, i hudkontakt, säger pappa Henrik.
Efter att ha beundrat höstsolen och de gula och röda lövträden går vi in i trähuslägenheten och Heselius berättar om hur det varit att bli pappa. Lösenorden är jämlikhet och lika mycket.
Delar lika
– Vi har diskuterat väldigt mycket om hur vi ska ordna vardagen med Leons mamma och vi är helt överens: vi turas om och delar på så mycket som möjligt. Båda kan jobba lite och vi turas om.
– Det har gått bra för att vi båda är frilansare. Och för att Leon är väldigt matglad. Amning och nappflaska har gått att kombinera. Då mamma ibland är på jobbet eller umgås med vänner behöver hon inte ha bråttom hem för att amma.
Leon fäktar och börjar låta aningen missnöjd. Nog talat för en stund. Nu ska det vara mat. Modersmjölken finns infryst i små plastpåsar i frysen. Den tinas upp till lämplig temperatur i ett huj och hälls i nappflaska. Leon griper girigt om flaskan och klunkar i sig mammas mjölk.
– Visst var det en chock då jag
förstod att jag skulle bli pappa. Men naturen är ju så beskaffad så att man har nio månader på sig att vänja sig.
Heselius växte in i papparollen och beslöt sig för att satsa till hundra procent.
– Jag sköt upp flera jobbprojekt för att inte vara stressad och för att kunna vara helt fokuserad då jag är tillsammans med barnet. Så småningom började jag fatta att jag har en sån här typ i mitt liv, resten av livet.
Leon har ätit klart och rapat och myser med pappa. Glädjen och kontakten mellan de två är påtaglig. Ofta hör de på musik tillsammans och Leon vet precis vad det handlar om då Heselius sätter på en vinyl.
– Thåström är redan vår gemensamma favorit.
Heselius är mycket medveten om att han och Leons mamma har haft en fantastisk tur. Allt har gått bra, Leon är lugn och matglad och so- ver bra. Det behövs ju bara en sjukdom eller till exempel kolik så handlar småbarnstiden om mycket annat än idyll.
Alla har rätt att gråta
Henrik Heselius har tänkt mycket på uppfostran. För honom är jämställdhet mellan alla människor en självklarhet. Till det hör också att barn inte automatiskt ska uppfostras enligt någon uppifrån given könsroll.
– Jag har tänkt mycket på detta, till exempel på en sån grej som att vuxna har kunnat vara mera känslokalla mot en pojke än mot en flicka. Jag tycker att vi kan sluta upp med att bemöta pojkar och flickor olika, utan i stället se människor med olika personligheter. Och att vi ska lära alla barn att våga ge utlopp för sina känslor.
De är väldigt nära varandra, far och son Heselius. Han har inte alls bråttom att spräcka idyllen.
– Jag kunde gärna ha varit hemmapappa betydligt längre, innan jag fortsatte med olika projekt. Egentligen förstår jag inte problemet i diskussionen om vårdledigt. Varför skulle vi inte dela lika? Varför skulle en pappa inte vilja vara hemma med sitt barn så mycket som möjligt?
Heselius skulle unna varje förälder att få leva en tid i babybubblan, den gör så gott för egot.
– Det är härligt att inse att man själv aldrig mera kommer att vara huvudpersonen i sitt eget liv. Som konstnär har jag velat ta ställning och påverka. Men ärligt talat är det just nu ganska skönt att koppla bort alla idiotiska åsikter ute i samhället och att koncentrera sig på Leon.
– Jag har faktiskt skrivit massor av nya låtar under den här tiden, och arbetat mera effektivt, säger han litet förvånat.
Det är härligt att märka att man själv inte någonsin mera kommer att vara huvudpersonen i ens eget liv.
Henrik Heselius