Stämningen på topp när Blues damer tränar
Ishockey Först blev Blues damer utslängda ur sin förening – nu jagar de en ny FM-medalj. – Vi har inte låtit oss bli påverkade av allt tjafs, säger assisterande lagkaptenen Mira Huhta.
– Aj!
Daniele Rozon gestikulerar teatraliskt när pucken träffar hennes skridsko. Uche Udeh flinar brett. Den passningen hamnade inte i skridskorna av misstag.
– Jag blir alltid mobbad för att jag är så stor i mun, säger Rozon och skrattar.
Det är inte någonting fel på stämningen när Blues träningspass kör i gång i Hagalunds ishall. Silverlaget har sex raka segrar bakom sig och skridskorna väger lättare än normalt.
– Säsongen har kört bra i gång, säger Mira Huhta, assisterande lagkapten och en av de mest erfarna spelarna i Blues.
– I början var det lite trögt, men sedan har spelet fungerat bra.
Fysiskt spel
Det klappande ljudet av passningar som träffar rakt på klubbladet ekar genom den tomma ishallen. Vassa skridskoskär, skott. Chefstränaren Sami Haapanen blåser i visselpipan och samlar spelarna omkring sig. Några snabba instruktioner.
Spelarna flyttar målen närmare varandra. Småspel. Intensitetsnivån: hög. Huhta tar emot en tackling och får en smäll mot näsan.
Blodet droppar när hon sätter sig på avbytarbänken och får ett förband av servicekillen Juhani Oulejärvi. Men Huhta viftar snabbt bort kameran när fotografen försöker ta en bild.
– Nej, nej, nej. Någonstans går väl gränsen, säger hon med ett tonfall som inte lämnar rum för tolkning.
Sällan i tv
Det hör inte precis till vardagen att medierna bevakar Blues träningar. Landslaget får lite mera uppmärksamhet, en gång om året, då det är dags för VM eller OS. Damernas liga får för det mesta vara i fred.
– Det skulle inte skada om till exempel Sportrutan nämnde damligans resultat, säger Huhta.
Det var nära att vårens finallag Blues inte ens hade deltagit i ligan den här säsongen. I augusti kom beskedet om att konkursdrabbade moderföreningen Espoo United tvingas ge upp damlaget för att spara pengar. I sista stund lyckades man dock säkra finansieringen och överföra ligalaget till en ny förening, som återtog namnet Blues.
Ingenting är säkert
– Den största delen av damspelarna har vant sig vid att ingenting, någonsin är hundra procent säkert, säger Huhta.
– Vi bestämde oss från början att bara fokusera på vår träning och nästa säsong.
Blues har vunnit FM-serien tretton gånger, senast 2014 och 2015. I våras förlorade laget, då under namnet Espoo United, finalerna mot Kärpät. 2016 vann Blues brons. Ändå: det var ett lätt beslut för Jussi Salonoja och Espoo United att göra sig av med damlaget.
– Hela situationen som uppstod i höstas reflekterar damhockeyns ställning. Om det finns ett damlag och ett herrlag i samma förening är det knappast någon diskussion om vilket som är A-laget och vilket som är B-laget, säger Minni Lehtopelto, en av lagets yngre spelare.
Bra stämning
Musiken dånar. Spelarna drar på sig skridskor, skydd och hjälmar. Skratt-
salvorna klingar högt och överröstar högtalarna nu och då. Vad snackar ni om här, mest? – Tja, naglar och sånt. Du vet, Kvinnliga grejer. Ganska mycket om mat, säger Rozon och försöker se oberörd ut.
Bredvid henne exploderar Minttu Tuominen och Nikola Gapova av skratt. Till slut kan inte heller Rozon låta bli att skratta. Som sagt, stämningen: inget fel där.
Finland lockade
Rozon, förresten, är hemma från Parry Sound, i Ontarioprovinsen i Kanada. Säger dig ingenting? Nähä. Men det är Bobby Orrs hemstad. Bobby Orr, hyllad som alla tiders bästa back, revolutionerade backspelet någon gång på sjuttiotalet.
– Jag har träffat honom många gånger, han är väldigt mycket framme, drar hockeyskolor och sånt, säger Rozon, en forward, stolt.
Själv kom hon till Finland för att spela ishockey, efter att ha spelat universitetshockey i Wisconsin i USA. Först i KJT, den här säsongen i Blues.
– Jag ville pröva på spel i Europa, så det blev Finland.
Länge med
Det skulle inte vara helt fel att kalla Finland världens tredje bästa ishockeynation, efter USA och Kanada. Finland har trots allt tolv bronsmedaljer i de arton VM-turneringar som ordnats sedan 1990. Fast Finland blev utan medalj i OS i Sotji 2014 tog damlejonen brons både 2015 och 2017.
Mira Huhta var med om att vinna VM-brons 2011. Hon gör sin fjortonde säsong i damernas högsta liga, som döptes om till damernas FMliga inför den här säsongen – före Blues har hon spelat i IHK och HPK – och har sett hur spelet utvecklats.
– Spelarna har förstås blivit skickligare och mera fysiska. Man får spela tuffare än förut, säger hon.
– Jag började i FM-serien som fjortonåring, men numera är det helt vanligt med spelare i den åldern.
Nöjda åskådare
Minni Lehtopelto var ungefär lika gammal då hon gjorde sin första säsong i Team Kuortane. Nu, i nitton års ålder, gör hon redan sin fjärde FM-säsong.
– Jag tror många har en förlegad uppfattning om damernas ishockey. På 1980- och 1990-talet var ishockeyn säkert ganska dålig. Men spelet är numera mycket mera fysiskt och kräver mera skicklighet än förut. Man måste vara stark, snabb och ha en bra speluppfattning, säger Lehtopelto.
– De som gått på våra matcher har ofta blivit positivt överraskade.
Mera publik
Publiksiffrorna i damernas liga går förstås inte att jämföra med herrarnas liga. Men den nya träningshallen i Hagalund, som blev klar för ett par år sedan är åtminstone betydligt mera publikvänlig än Blues gamla hemarena i Alberga. Där finns det inte ens några läktare.
– Senast var det massor av folk. Det var inte bara våra egna föräldrar, säger Lehtopelto.
Hon skämtar, förstås. Men orden innehåller ett korn av sanning.
Tränar med pojklag
Juulia Salonen tar med sig pucken och cirklar galant mot mål innan hon avfyrar ett skott. Det är inte någon tvekan om att spelarna är mycket skickliga. Många av dem tränar med pojklag för att bli ännu bättre.
– Jag brukar träna på morgnarna med ungefär femtonåriga killar i Lojo. Spelet går framför allt mycket fortare, säger Salonen, som går i gymnasiet i Lojo.
– Men det utvecklar en väldigt mycket.
Äldst i laget
Salonen är också nitton, men gör, precis som Lehtopelto, redan sin fjärde säsong i damernas FM-serie eller FM-liga. Men de är inte närapå yngst i laget: Satu Teräväinen är femton (hon spelar sin andra säsong i Esbo).
– Jag är väl äldst i laget, säger Huhta och himlar lite med ögonen.
Hon har precis fyllt trettio. Då får man vänja sig vid lite pikar nu och då.
– Det är bra att ha mammafigurer i laget, säger Salonen och både hon och Lehtopelto vrider sig av skratt.
Sena träningspass
Klockan närmar sig nio. I korridoren ovanför läktarna värmer några konståkare upp för sitt träningspass, som börjar direkt efter att Bluesdamerna lämnat isen. Utomhus är det redan beckmörkt. Damlaget måste träna om kvällarna, för spelarna går i skola eller jobbar.
– Det blir förstås lite tungt ibland att vara hemma klockan 22 och tvingas vakna klockan 5 nästa morgon, säger Lehtopelto som också studerar i gymnasiet och vid sidan om jobbar i en butik.
Egna sponsorer
Herrligans spelare behöver inte bekymra sig över någonting annat än att spela ishockey, men det är ytterst få kvinnor som kunnat fokusera på ishockey. Annina Rajahuhta lämnade Blues efter några matcher i höst, då hon skrivit på för Kunlun Redstars i Kina. Där blir hon lagkamrat med Noora Räty.
För de flesta är vardagen mycket annorlunda. Blues damspelare betalar en säsongsavgift på dryga tusen euro för att få spela.
– Vi har möjligheten att skaffa egna sponsorer, vilket är fint. Jag har en privat sponsor, som vill vara anonym. Men utan att ha bekanta är det svårt, säger Lehtopelto.
Minttu Tuominen sågar frenetiskt sin klubba. Synar. Sågar. Synar. Sågar. Synar. – Äsch. – Nu blev den nog för kort ändå, säger hon och skrattar ljudligt.
Den trefaldiga VM-bronsmedaljören rycker på axlarna. En sak blir tydlig – det här laget låter sig inte nedslås av små motgångar.