Politisk korrekthet förändrar vårt språk

Lappland kan komma att raderas från den språkliga kartan, barnens indianlekar kan definieras om och rökare kan bli ett fult ord när en våg av politisk korrekthet sköljer över oss västerifrån. Forskare varnar för dåligt motiverade förändringar och betydelseförtunning av svenska ord.

Med samhället förändras också språket. N-ordet för mörkhyade var länge fullt gångbart, men har redan i decennier varit oacceptabelt och entydigt kränkande. Lingvisterna Lars Melin och Mikael Parkvall redogör i Laddade ord – En bok om tankens makt över språket (2016) utförligt för ords betydelseförändringar över tid.

”Man får ogilla språkliga förändringar, likaväl som man kan ogilla samhällsutvecklingen. Men man kan inte vägra att ta in den och kräva att ingen annan ska förändra sitt språkbruk”, skriver forskarna.

Med detta har de inte sagt att de själva välkomnar alla språkliga förändringar – tvärtom. Språket ska vara politiskt korrekt (PK) men frågan är var gränsen dras och hur den formas över tid. Forskarna är exempelvis kritiska till tendensen att fasa ut hela hopen etniskt laddade ord. Syftet är välmenande men motiveringarna haltar, menar de.

I svenskan har exempelvis det gamla e-ordet ersatts med inuit (på inte särskilt vederhäftiga grunder, menar Melin och Parkvall). Likaså är de kritiska till att ordet indian ser ut att bannlysas härnäst. De som vill slopa i-ordet betecknar det som kolonialt, och som en dålig och stereotypiserande benämning för nord- och sydamerikanska ursprungsfolk som inte har mycket gemensamt.

Och förvisso är skillnaderna mellan exempelvis mapuchefolket och siouxerna många, men om de här grupperna ändå ska få ha en gemensam benämning på svenska – vilken kunde den vara om i-ordet utesluts? Melin och Parkvall kritiserar de vanligaste förslagen Native Americans (som ju inte är svenska) samt ursprungsamerikaner och nativamerikaner. De påpekar att alla ”amerikanska ursprungsfolk” har invandrat från Asien och för att ordet Amerika är av europeiskt ursprung efter italienaren Amerigo Vespucci.

Lappland på väg bort

Ursprungsfolk är ett knepigt och aktuellt tema också på hemmaplan. I en pågående rättegång i Umeå, det så kallade Girjasmålet där man tvistar om samernas rättigheter, kallar svenska statens advokat motparten för lappar, vilket får samerna att koka av ilska, skriver Svenska Dagbladet. Då är medierna mera PK. SVT:s nya serie om samisk matlagningskonst heter Smaker från Sápmi (på programmets webbplats läggs accenttecknet visserligen ställvis felaktigt på i:et och inte på a:et).

Programnamnet är en följd av att sverigesvenskan håller på att fasa ut namnet Lappland. Avseende den etniska tillhörigheten ersatte sverigesvenskan benämningen lapp med same redan på 1990-talet, och nu finns tendenser till att ta avstånd från ord med förleden lapp. I en handvändning går det inte.

När Sveriges ornitologiska förening för två år sedan publicerade en lista med svenska namn på alla världens fågelarter fick lappugglan och lappmesen behålla sina namn. Däremot spolades det rasistiskt klingande kafferseglare – den fågeln heter numera vitgumpseglare. Totalt tio arter blev av med sina gamla namn på grund av etniskt laddade förledsord.

I Sverige hör man allt oftare Sápmi i stället för Lappland, och den diskussionen kommer förr eller senare upp också i Svenskfinland, bedömer Maria Vidberg, namnvårdare vid Institutet för de inhemska språken. medan finlandssvenskans lott är rätta sig efter sverigesvenskan. Nya ord kan kännas omotiverade då de återspeglar PK-trender i det svenska samhället som känns främmande här.

– Vi är lite annorlunda och inte riktigt lika känsliga som svenskarna, säger Anna Maria Gustafsson, ledande språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken och ordföran- de för den finlandssvenska mediespråksgruppen.

Men visst ändras också finlandssvenskan. ”För invalider och åldringar” var vissa platser i Helsingforsbussarna reserverade för ganska länge sedan, till sporadiska svenska turisters bestörtning eller begabbelse. Ingendera termen är längre korrekt. Skulle de här platserna än i dag skyltas med svensk text borde de

reserveras för ”personer med funktionsnedsättning och äldre/seniorer/ grå pantrar” om man ville hålla sig till rekommendationerna.

I både Sverige och Finland varnar myndigheterna för rökning, men i Sverige är man numera så PK att man också varnar för begreppet rökare. Det kan komma att bannlysas eftersom det kan anses stämpla också den som röker bara sporadiskt. Frågan är hur länge Svenskfinland kan fortsätta att språkligt segregera rökare från icke-rökare, och till och med stämpla de värsta bolmarna som kedjerökare, utan att vi kränker någon.

– Det kan lätt bli lite språkligt knöligt när vi skapar de här nya orden som sätter de egenskaper en person har i fokus i stället för ord som betecknar vad de här personerna är. Vi har trots allt rent språkligt ofta behov av smidiga och lätthanterliga substantiv som betecknar en grupp personer och då gäller det att hitta rätt uttryck utan att stöta sig med gruppen och ibland hitta på lite kreativa lösningar, säger Anna Maria Gustafsson. Lars Melin och Mikael Parkvall är kritiska till försök att inkludera alla och sudda ut skillnader mellan grupper. Avser man exempelvis personer med funktionsnedsättning behövs ett begrepp för just det, inte ett luddigt begrepp om funktionsvariationer som vi alla har. Annars löper språket risk att drabbas av vad forskarna kallar ”betydelsemässig förtunning”.

”Om ordet kan referera till alla människor är det synonymt med människa – och då har man ju av-

händat sig möjligheten att alls skilja mellan den egna gruppen och andra”, skriver lingvisterna.