”Du var en far och mer än så för mig”
Vad är en far? Sam Miller minns sin far Karl Miller, grundaren av London Review of Books.
Jag drar mig för att säga ”o tider, o seder”, men det är svårt att undvika. Anledningen är Sam Millers bok om sin far Karl Miller, ett av de stora namnen i den engelska litterära världen. Miller var inte bara själv författare, han var professor i modern engelsk litteratur vid University College London, chefredaktör för tidskriften The Listener och grundare 1979 och chefredaktör för London Review of Books. Karl Miller dog 2014 och sonen Sam skriver nu om fadern.
Millers genialitet kom sig, ansåg man, av att han fann rätt recensent för rätt bok. London Review of Books var en kort tid efter starten en bilaga till New York Review of Books, men blev sedan självständig och är det än i dag. Det är också en tidskrift som specialiserar sig på längre essäer i motsats till Times Literary Supplement.
Karl Miller var en av de ”största och också livligaste”, skrev Alan Bennett, och under hans tid strömmade bidrag in från namn såsom Hilary Mantel, Seamus Heaney, Martin Amis.
Men vem var Karl Miller egentligen?
”Jag sade mig själv några dagar efter hans död att jag ville försöka förstå hans liv och död … han beskrevs överallt i så entusiastiska ordalag som sin tids största. Det gjorde en son stolt, men det var som om han blivit en karikatyrteckning. Djupet saknades. Man hade beslutat att detta var den han var!”
Ingen har skrivit Karl Millers bio- grafi och för en familjemedlem är relationen inte självklar.
”min far. kända män”
Tiderna har förändrats, och jag blir starkt medveten om det då jag bläddrar i en bok på min bokhylla, Min far. Kända män, skildrade av sina barn, som utkom i Finland 1947.
I den försökte några av sönerna hitta sina fäder, men vad man kanske tänkte och visste om föräldern skulle inte sägas offentligt. Det man kallade en ”subjektiv teckning” var oftast en korrekt, försiktig bild. Erwin Gripenberg beskriver fadern skalden Bertel Gripenberg på ett mycket underhållande sätt:
”Allting blev ett uttryck för hans personlighet (…) hans sätt att tända en cigarr, att öppna en bok. Man hade alltid trevligt i min fars sällskap”. Sonen tillstår i alla fall att fadern i många stycken var ”en sann och oskrymtad pessimist” och han förvånar sig över att pappan det oaktat kunde skämta.
Det är underhållande läsning, men oftast säger det knappast någonting om hur far och son kommunicerade. Vi får i stället en generell bild som troligen delas av många, om också inte alla, och framför allt kanske inte av olika familjemedlemmar.
Så också i Storbritannien där man på senare år har kunnat notera att vad David Kynaston kallat ”unspoken emotion” i människors närrelationer först på sistone tilldragit sig skribenters uppmärksamhet. ”Storbritannien var en plats där mycket känslomässigt och psykologiskt betydelsefullt länge förblev osagt”. Det brittiska klassamhällets överklasskod var en orsak, men inte bara den; också i andra samhällsskikt levde man ofta i separata sfärer.
inte alltid lätt att nå
Sam Millers fadersbild bryter med tidigare konventioner. Men han berättar att det inte alltid var lätt att nå fram till fadern. Anledningen var inte bara att det rörde sig om en mycket känd far och hans son utan också att Karl och Sam levde tillsammans i en mycket speciell familjerelation.
Vi följer två berättelser: Karl Millers liv, sjukdom och död, och Sams egna minnen av sin barndom och ungdom. Karl Miller var född i Skottland, hans föräldrar separerade när han var ung och han beskrev sig själv ofta som föräldralös. Han studerade i Cambridge under den kända litteraturhistorikern F.R. Leavis.
Sonen berättar att han var en excentrisk ofta ganska bevärlig personlighet. Han gifte sig och blev far till tre barn. Fast riktigt så var det i alla fall inte, fick Sam Miller veta då han var 15 år. Sam var i själva verket son till Millers bästa manliga vän, Tony White, som Karl spelade
Sam Miller var i själva verket son till Karl Millers bästa manliga vän, Tony White, som Karl spelade fotboll med. Karl behandlade honom alltid som sin egen son och upprätthöll vänskapen med Tony tills denne dog i tidig ålder.
fotboll med. Ett snedsprång förklarade Sams existens. Karl behandlade honom alltid som sin egen son och upprätthöll vänskapen med Tony tills denne dog i tidig ålder.
Men först då Sam var vuxen kunde Karl och han börja tala öppet med varandra. ”Måste jag behandla dessa två fäder lika? Nej. Jag är mindre intresserad av Tony, och mera intresserad av vad han egentligen betydde för mina föräldrar. Jag har aldrig känt för Tony vad jag känner för min far”.
Det var av allt att döma ömsesidigt. Men det värmande i memoaren är att de två förstod varandra, var ”lika varandra i intellektuellt hänseende” och kunde samtala om sitt liv.
”Du var en far och mer än så för mig. Mitt liv skulle ha varit så annorlunda om du varit en annan människa (…) Så många föräldrar och barn har ett pliktskyldigt förhållande, det var aldrig så för dig och mig”.
Det är en bok man känner för och framför allt önskar att kan ge impulser till andra – söner, fäder. Kanske också döttrar även om jag vågar tro att det kanske behövs mindre.