Förtroende

Almqvists uppsats, ett levande språkkonstverk som det är en glädje att läsa än i dag, har tre ärenden. Den vill karakterisera svenskarnas egenart, utpeka ett problem i samhället och föreslå en lösning. Det mest karakteristiska för Sverige är fattigdomen, som inte ses som entydigt negativ utan också som en förmåga att klara sig med det man har. Problemet är den växande splittringen mellan eliten och folket.

Almqvists lösningar har med jämlikheten i samhället att göra, också mellan könen. För att förstå dem måste man, som Berggren visar, gå också till andra av hans verk, till exempel romanen Det går an. En viktig förutsättning för välfärdssamhället var att patriarkatet, där mannen var sin hustrus förmyndare och använde barnen för att utpressa henne, slogs sönder. För kvinnans och barnens frigörelse krävdes samhällets deltagande, vilket kom att finansieras med skattemedel. Allt detta implicerades redan av Almqvists för sin tid skandalösa syn på förhållandet mellan könen.

Till det mest fascinerande i boken hör Roines resonemang kring vilken den svårbestämda faktor är som gör att vissa länder mycket bättre än andra förmår generera rikedom. Också den ses som en del av Almqvists fattigdomsbegrepp. Den finns i hög grad i Sverige (och i Norden) och omfattar sånt som förtroende och jämlik motivation. Roine visar hur förhållandet mellan förmögenhet och arbete varit ett helt annat i Sverige än i Frankrike och England. Fattigdomen i Sverige har gjort att värde uppkommit genom arbete, inte genom arv, vilket inneburit mobilitet och känsla av delaktighet i samhället över klassgränserna. Det är detta, förstår man, som nyliberalismen slår sönder.

Texterna i Essä visar på ett uppmuntrande sätt hur mycket bättre man förstår sin samtid genom känna till det förflutna.