Minnesrik höst

● Det har varit – och är – en höst som är rik på minnen nu när vi firar Finland 100 år. Det har vi visserligen gjort hela året, men det är nu, i så att säga elfte timmen som firandet kulminerar. Det ordnas konserter och utställningar och programaftnar och allt möjligt för att hylla fosterlandet. Det är underbart med den mångfald av celebrerande som visas upp.

Det ligger nära till hands att återuppliva hågkomsterna från de tunga tiderna i vår historia, inte minst krigen 1939–1945, som många ännu har personliga erfarenheter av. I vårt land finns fortfarande människor som var med om de svåra åren och det finns ungefär 22 000 krigsveteraner i livet. Deras medelålder är över 90 år.

Aki Louhimies, som har regisserat den nya filmen Okänd soldat, har sagt att vi aldrig får glömma kriget. Vår framtid bygger på det förflutna och det är viktigt att vi känner till vad som har hänt så att vi på allt sätt kan undvika att hamna i en liknande situation igen.

Frontveteraner som var med vid fronten säger att filmen på ett bra sätt speglar det elände som det i verkligheten handlade om. Det var oerhört allvarsamma år i Finlands historia och det var nära att vi hade mist vår självständighet. Det är sannerligen värt att uppmärksamma den på alla tänkbara sätt.

I vilket fall som helst känns det dessutom alltid bra att ha någonting att fira. Även om det finns de som anser att vi ska glömma det som varit och bara se framåt är det alltid nyttigt med kunskap.

Vi brukar tycka att det är märkligt att man i Sverige, och på senare tid tyvärr också i Finland, inte längre minns att vi har en sexhundraårig gemensam historia, att Finland en gång faktiskt var en del av Sverige. Då hade vi en gemensam kung i Stockholm. Sedan fick vi en tsar i Ryssland – som också var storfurste över Finland – under drygt hundra år innan vi äntligen 1917 kunde bli självständiga och bygga upp en egen framtid som republik med folkvald president. Det har sannerligen varit en fantastisk utveckling.