Vanlighetens extremform
Finlands auktionskung är en mycket lång serie. Den som tänker stå ut till slutet sliter hårt på skämskudden i tv-soffan. Det är inte de medverkandes fel.
■ En serie om ett par som driver ett privat auktionshus på landsbygden kunde vara riktigt bra. Det har gjorts massor av liknande serier i andra länder. Alla element för en bra serie finns ju i antikoch kuriosabranschen, fritt att utnyttjas. Det är ett utmärkt sätt att få en inblick i den materialistiska medelklassens kanske mest sympatiska vrår. Samtidigt tillför kontrasten till antikauktioner på fina gatan en sund distans till de vardagsrealistiska sedimentlagren i våra skåp och lådor. Man kunde filosofera över föremål med historia, man kunde spekulera i samlartrender och deras livslängd och man kunde plocka upp köpare med extrema intressen för visa produkter. Framför allt kunde man under själva auktionen ge köparna all den information man själv har fått om varan. Det kunde nämligen öka intresset och göra budgivningen mera inbringande. Den långa serien Suomen huutokauppakeisari om paret Palsamäkis familjeföretag fungerar tyvärr inte så.
Det finns några typiska problem med alla billigt producerade realityserier som skildrar alldeles vanliga finländare. Först har vi ju det där med att programmakare och profilerare på väldigt lösa grunder använder ord som kung, kejsare eller baron redan innan någon är känd från tv eller har figurerat i någon tramstidning. Sedan har vi den ack så åtråvärda vanligheten, den som helst ska vara lite vanligare än vi andra spontant klarar av. Det blir lätt lyteskomik eller freak show av det hela, i synnerhet om personerna ges en för grund och smal personlighet när de redigeras i klipprummet.
Jag kan förstå att många gillar tv-gestalter som inte försöker vara finare än man själv är, men det kan bli för vanligt också.
Att köpa in varor och sälja på auktion är naturligtvis ett grannlaga jobb på sitt eget sätt. Man vet att varje nerprutad euro ökar chansen att ligga på plus när man ropat ut sakerna utan utgångspris. Det är däremot bara dåligt manus när mer eller mindre kända finländare som röjt i källaren drar till med astronomiska summor som får Aki Palsamäki att enligt samma manus ge ett motbud på en femtedel eller mindre. Lika tröttande är det att följa med den sista finslipningen av priset. Helst skulle man bara snabbt skicka den sista kritiska femman direkt till hans konto för att få slut på tramset.
Förhållandet till Heli, hustrun som ser till att allt fungerar, skildras alltid som rått men hjärtligt, späckat med tvetydiga och politiskt inkorrekta repliker men med en sorts grovhuggen humor och sympati. Medhjälparen Markku har fått rollen som den lite valhänte stataren på hemmanet, den som ibland får en bulle eller en grillkorv och är tacksam. Det kommer aldrig fram hur han lever och försörjer sig i övrigt. Att de alla tre är hyllade kändisar i dag var nästan ofrånkomligt.
Många antik- och auktionsprogram har kritiserats för att de trissar upp priserna för både säljare och köpare. Det kan man inte anklaga den här serien för. Säljer man utan minimipris är det den församlade kundkretsen som bestämmer priset, och då är sommaren alltid en bättre säsong än vintern. Det finns säkert de som ser ett avsnitt och önskar att de hade kunnat vara med och bjuda på någon raritet som går för ett par tior. Och i princip ska man förstås kunna det, eftersom de bästa föremålen också utannonseras på paret Palsamäkis nätsidor.
Oviljan att betala en cent för mycket för det som köps in kan mycket väl motiveras med osäkerheten inför varje auktion, men frågan är om det kan bli bra tv mer än den första gången. Allt annat är upprepning och en orsak för tittarna att varje gång beskärma sig över samma attityd på samma sätt. Det är i och för sig kanske också en form av trygghets-tv.
Finlands auktionskung är alltså en problematisk serie redan i sitt ursprungliga utförande. Personerna må vara hur genuina som helst, när ett slappt upprapat manus tar över blir det en tröttande monoton upprepning från program till program. Egentligen har ju serien ett enda entimmesmanus som är inne på sin sjunde säsong.
När hela verksamheten tillfälligt flyttats över till finnkvarteren i Fuengirola på spanska Solkusten fortsätter samma överdrivet jordnära koncept. I stället för att acceptera att man är i utlandet där det talas utländska gör man sig rolig över spanjorerna som inte kan finska, utan att på allvar reflektera över att man själv har stora problem med att få saker gjorda utan tolk.
Att det blir auktion på en finsk restaurang med finska gäster känns mest som en lättnad, då blir det knappat värre lyteskomik än i ett vanligt avsnitt. Den här attityden till andra språk och länder trodde man var död och begraven redan för några decennier sedan. Kalevi Keihänens första yrvakna turister verkar leva kvar trots ett halvsekel av charterturism. Nelonen tisdag 21.00, repris onsdag 20.00 och söndag 14.55, Jim söndag 21.00, onsdag 21.00 och fredag 20.00