Emotionellt laddat klingande halvsekel

Detaljarbete, klanglig uttryckskraft och den självklara Jubilateikonen Monica Groop som berörande solist, skriver Mats Liljeroos om Jubilatekörens 50-årskonsert. Teaterrecension ●●Jubilates 50-årskonsert Berghälls kyrka 11.11. Dirigent: Edward Ananian-Coo

ha Kotilainen, baryton, Iida Antola, sopran. Kirill Kozlovski, piano, Agnes Goerke, orgel, Sandström, Rautavaara, Damström, Schubert, Johansson, Whittall, Sibelius, Fougstedt, Mendelssohn.

I Berghälls kyrka började allting för ett halvsekel sedan och här begicks även 50-årsjublet på ett sätt som inte lämnade mycket övrigt kvar att önska. Ingen som befunnit sig inom Ast- rid Riskas magiska krets glömmer den erfarenheten och de aktiva Jubilatesångare som sjungit under Astrid bidrog på sitt sätt till den emotionellt laddade helheten.

En helhet, som reflekterade körens repertoar under 50 år – även om barocken och renässansen nu lyste med sin frånvaro – utan att kännas alltför sillsalladsaktig. Musikhistoriens tunga namn och nyaste nytt har bägge haft sin självklara plats på Jubilaterepertoaren och även nu hördes Schubert och Mendelssohn sida vid sida med ett uruppförande, Cecilia Damströms Missa brevis, som med sina blott åtta minuter sannerligen gjorde skäl för namnet.

Ingen som befunnit sig inom Astrid Riskas magiska krets glömmer den erfarenheten.

Behärskat och uttrycksfullt

Damström fick dock åtskilligt sagt inom ramen för det korta formatet och tonspråket balanserade på ett lyckat sätt mellan texturmässigt och harmoniskt avancerade partier och betydligt mer lättsmälta dylika.

Bekännande katoliken Damström hade därtill spetsat sitt musikaliska uttryck med en äkta upplevd textrelaterad känsla och det är bara att hoppas att vi får höra stycket även i

sitt liturgiska sammanhang.

Öppningsstyckena, Sven-David Sandströms Jesajatonsättning Människan är som gräset och Einojuhani Rautavaaras folkvisearrangemang Och glädjen den dansar, angav den inte överdrivet krävande men heller inte lättköpta grundtonen. Matthew Whittalls finfina Psaltartonsättningar Du kröner året och Sion, prisa din Gud är ett värdefullt tillskott till repertoaren och Sibelius Rakastava en älskad klassiker som följt med genom decennierna.

Konsertens höjdpunkt blev ändå en av de stora moderna klassiTill

kerna, Bengt Johanssons The tomb at Akr Caar, som ställer avsevärda krav även på en proffsensemble. Små orosmoment gjorde sig förvisso gällande här och där, men på det hela taget presterade man en beundransvärt behärskad och uttrycksfull tolkning och Juha Kotilainen stod för ett härligt expressivt förkroppsligande av Nikoptis uråldriga själ.

Jubilatedirigenten Edward Ananian-Cooper har gjort ett optimalt jobb med sitt till buds stående material. Såväl detaljarbetet som den klangliga uttryckskraften och de stora dramaturgiska linjerna har, av allt att döma, fått sin beskärda del av repetitionstiden och renheten hölls för det allra mesta på en minst sagt tillfredsställande nivå.

Och klangprakten drevs givetvis till sin spets när det var dags för den stora jubileumskören att stämma in i Nils-Eric Fougstedts Ferlintonsättningar Tiga blott och I folkviseton samt Mendelssohns festligt avrundande Drei geistliche Lieder, med självklara Jubilateikonen Monica Groop som berörande solist.