John Webster minns sin kärleksfulla pappa
John Webster kunde inte släppa tankarna på klimathotet. Den här gången gjorde Webster en film där han kombinerar oron för den värld vi ger vidare med minnet av sin egen far.
”En dag är vi bara foton i ditt album”, säger John Webster i en hälsning till den flicka han föreställer sig ska bli hans barnbarnsbarn.
Dorit heter hon och i Websters fantasi föds hon 2063, till en värld som ser annorlunda ut än vår. Temperaturen har stigit med två grader och jordens befolkning har, enligt de prognoser som nu finns, ökat till nio miljarder.
Tanken på Dorit föddes när John Webster insåg att han ville göra en fortsättning på dokumentären Hur man rör till en riktig soppa. Den filmen handlade om hur familjen Webster levde klimatsmart i ett år utan att använda olja.
Uppföljaren heter Little Yellow Boots.
– Min familj gjorde klart för mig att den inte ville ställa upp en gång till. Och själv ville jag under inga omständigheter stå framför kameran, konstaterar Webster.
– Så jag tvingades fundera på hur jag skulle visualisera framtiden.
Men en bildsättning av framtiden var inte lätt. Webster lekte med olika alternativ men kom ingenvart förrän en kollega gav honom de nödvändiga ledorden.
”När man inte kommer vidare ska man titta på det som ligger nära en och på det som är sant”, sade kollegan och Webster lydde.
– Jag började tänka på emotioner som jag förknippar med klimathotet och insåg att känslan av förlust är stark. Och så mindes jag hur det var när pappa dog.
Förträngda minnen
”Man kommer aldrig över en förlust men man lär sig leva med den”, säger Diana Webster i ett av de samtal hon och sonen John för i filmen.
John Websters pappa Michael Webster avled plötsligt när sonen var bara 12 år gammal. Ena dagen var han hemma som vanligt, nästa dag var han oåterkalleligen borta.
– När det otänkbara inträffar kan den värld man känner försvinna väldigt fort, säger Webster.
John Webster, hans mamma Dia na och systern Victoria Webster har alltid pratat mycket om pappa Michael. Men de har aldrig pratat om dagen då han dog. I filmen möter vi mor och son i ett samtal då modern berättar för sonen hur han reagerade på dödsbudet – nämligen att i förtvivlan springa in i faderns arbetsrum och hamra på hans skrivbord.
– Den scenen hade jag glömt. Däremot minns jag andra händelser från den dagen, som när telefonen ringde och dödsbudet levererades. Vad skulle din pappa säga om filmen tror du? – Han var lite blyg av sig och det är inte säkert att han hade uppskattat det. Å andra sidan är väl varje människa glad över att den lever kvar i andra människors minnen.
Michael Webster hade engelska och skotska rötter och kom till Finland för att undervisa på Helsingfors universitet. I relation till sina barn var han en kärleksfull och omtänksam pappa som gärna pussade och kramade sina barn, i motsats till sin egen far om vilken han aldrig pratade.
– Pappa ville att vi skulle få något av honom som han aldrig fick. Min farfar var soldat på västfronten under hela första världskriget och präglades tydligen svårt av upplevelserna. Själv hann jag aldrig träffa honom, säger John Webster.
Förövarens ögon
Sorg och förlust är temat även för nästa dokumentär. Denna gång ägnar sig John Webster åt något som på engelska heter Restorative justice och som är ett försök att lindra smärtan hos anhöriga till offer för grova brott som mord eller våldtäkt.
– Under vissa förutsättningar kan det vara terapeutiskt för de anhöriga att träffa förövaren, säger John Webster.
– Normalt kan en sorgeprocess inledas genast efter begravningen. Men för anhöriga till den som avlidit till följd av ett brott tar det år innan sorgeprocessen kan börja. De måste igenom så många rättsprocesser först och de är ensamma med sin sorg.
Den så kallade förlikningen har mött hårt motstånd. En del har fått för sig att det handlar om att klappa en förövare på huvudet, andra tror att förövaren kan få en kortare strafftid. Det stämmer inte.
John Webster hör till dem som ser nyttan.
– När de anhöriga möter förövaren kan de få svar på frågor som Vad hände? Varför? och Varför just den här personen?
– Allra viktigast har det visat sig vara att de anhöriga kan se förövarens ögon. De anhöriga vill komma vidare i sorgen, inte komma över den.
Under arbetet med dokumentä ren har John Webster träffat flera anhöriga. De har en egen förening och Webster har besökt dem och berättat om sin film och sin utgångspunkt.
– Det här är en fråga som intresserat mig länge och som jag vet lite, men inte allt om. För en filmare är det intressant att kasta sig ut på okända vatten.