Ett dansverk där sällsamma sånger skapas
Strange songs är ett bisarrt ljudverk, en lek med språkens och kroppens ljudegenskaper. DANS ●●Strange songs. Koreografi, koncept och uppträdande: Claire Vivianne Sobottke. Musik: Tian Rotteveel. Stoa 11.11.
I lördags var det sista dagen för dansfestivalen Liikkeellä marraskuussa i Helsingfors. Festivalen, som ordnats i trettio år, har en viktig roll för den moderna dansen i Finland. Den är ett fönster mot den internationella dansscenen.
Festivalen avslutades på Stoa med den fransk-tyska danskonstnären Claire Vivianne Sobottke tillsammans med kompositören Tian Rotteveel. Sobottke har studerat både modern dans och teaterkonst i Berlin och har arbetat på teatrar som Volksbühne Berlin, Deutsches Theater Berlin och Théatre Vidy. På frågan om hon är mer skådespelare eller dansare har hon svarat att hon hellre säger att hon arbetar med specifika frågor och begär och söker ett lämpligt uttryck för det.
Rotteveel är kompositören till Strange songs. Hans kompositioner har tidigare uppförts av ensembler som MAE chamber orchestra, Rosas Ensemble and R.I.O Ochestra. Även Rotteveel har studerat dans och koreografi, vilket kanske förklarar det att musiken med sådan dynamik omfamnar dansarens rörelser i Strange songs.
Dans och teater och lite till
Det är skönt att äntligen kunna lämna frågan om det här är dans eller teater. Strange songs är allt och lite till. Verket byggs upp av Sobottkes röst, sång och dans, Rotteveels musik, objekt som slagborrar, stenar och växter, och prosodin: språkets ljudegenskaper.
Varje sång skapar en specifik situation, ett sätt att dansa och en karaktär: sirenen, operadivan, punkaren, singer-songwritern och rapparen. Varje karaktär har sin egen känsloyttring. Ariorna förkroppsligar den mänskliga affekten, punken motståndet, klagosången tårarna, rappen den politiska rösten.
Sobottke definierar sitt verk som ”en plats för motstånd och upplösning, där normer för tänkande och seende ifrågasätts eller ändras”. Vid
Hur låter en dansare utklädd till björn som kravlar över ett stenrös med en gitarr mellan benen och en mikrofon på ryggen?
ett tillfälle säger hon: ”I’m not an object. I’m a woman. You can see it on my hands.” Hon utforskar när hon blir subjekt och objekt i publikens ögon och i sin egen kropp. Blir hon mer objektifierad som en karaktär, till exempel sirenen, än en annan?
Vid tillfällen blir vissa uttryck enbart provokationer utan syfte och begäret efter skratt för uppenbart. Men för övrigt är Strange songs ett fascinerande verk främst på grund av dess ständiga skiftningar och förskjutningar.
Strange songs är ett bisarrt ljudverk, en lek med språkens och kroppens ljudegenskaper, en konsert där sällsamma sånger skapas. Hur låter en dansare utklädd till björn som kravlar över ett stenrös med en gitarr mellan benen och en mikrofon på ryggen?