Gotiskt brutalpatriarkat à la Atwood
■ Romanen Alias Grace från 1996 representerar en annan sida av Margaret Atwoods författarskap än det dystopiska – Tjänarinnans berättelse, Oryx & Crake med uppföljare, Hjärtat stannar sist – som vi sett under de senaste decennierna.
Alias Grace klassas i Kanada skämtsamt som ”Southern Ontario Gothic”, till åtskillnad från den amerikanska litteraturens sydstatsgotik (tänk katolicism, ras, Flannery O’Connor). Den kanadensiska varianten är protestantisk moralism ofta i inskränkt småstadsmiljö, en realistisk karg sjaskighet som hos Alice Munro.
Atwood har använt sig av ett celebert historiskt brott. Den femtonåriga tjänsteflickan Grace Marks dömdes 1843 för inblandning i mordet på sin husbonde James Kinnear och hans älskarinna och hushållerska Nancy Montgomery. Våldsdåden begicks huvudsakligen av betjänten James McDermott som dömdes till döden för dem, och exakt vilken Graces andel i det hela var blev aldrig klart.
I Atwoods roman och i tv-serien, stillsamt brutal liksom den dova förlagan, möter vi Grace några år efter morden, en mönsterfånge som tjänstgör som husa hos fängelsedirektören. En ung läkare, doktor Jordan, vill lösa gåtan med hennes psykiska status, moraliska halt och minnesluckor, och får tillstånd att intervjua henne. Var hon McDermotts medbrottsling eller hans förskrämda offer, lider hon av personlighetsklyvning (i dag skulle vi kanske säga dissociativ identitetsstörning), eller är hon en fallen kvinna och en förhärdad lögnare?
Doktor Jordan ( Edward Holcroft) försöker allt lystnare gräva sig in i det främmade och skrämmande kvinnopsyket. Den stillsamma och sakliga Grace ( Sarah Gadon) parerar honom med nollställd saklighet som kan vara förslagen eller äkta. Så rullas hela den smutsiga sorgliga historien upp, en tillvaro präglad av rå aggression, avund, skräck och dödligt farlig sexualitet. Män som gör saker med kvinnor som försöker vinna små, små fördelar och undgå våldet genom att underkasta sig på rätt sätt vid rätt tillfälle.
För Grace är brutalpatriarkatets transaktioner mellan krop- par i över- och underläge välbekanta långt innan hon kommer till det kinnearska hushållet. Hon är utlämnad först åt en våldsam och gränslös far och sedan ett bigott klassamhälle som straffar offren för sexövergrepp i stället för förövarna. Hon vet var hon står och vilket rörelseutrymme hon har.
Hushållerskan Nancys (en briljant lynnig Anna Paquin) status som husbondens favorit och hennes flackande osäkra vänskapsinviter inger Grace äckel, avund, ilska och en hjärtskärande längtan. Det är möjligt att hon hjälper den råa och hatiska McDermott att strypa den misshandlade Nancy på källargolvet – men kanske inte? Hennes motiv är hursomhelst inte grumligare än bevekelsegrunderna hos de snälla män som vill hjälpa, rädda och slutligen besitta henne.
För det snyggt romantrogna manuset står Sarah Polley (känd bland annat för den underbara dokumentärfilmen om sin familj, Stories We Tell), för regin Mary Harron som jag gärna vill veta mera om efter att ha sett det här. Netflix