Andefattig sannsaga
Den verklighetsbaserade berättelsen om Robin Cavendish, förkämpe för de funktionsvarierades rättigheter, är för konfliktlös för att göra honom rättvisa.
För de flesta är Andy Serkis säkert mest känd som Gollum i Sagan om Ringen-filmerna. Han har sedermera etablerat sig som den allra främsta inom animationstekniken ”motion capture”. Men med Breathe ställer han sig på andra sidan kameran och gör sin regidebut. Det är ett förvånansvärt konventionellt drama baserat på verkliga händelser.
Vi börjar med lite brittisk kolonialromantik i femtiotalets Kenya där den nygifta affärsmannen Robin Cavendish (Andrew Garfield) reser runt tillsammans med sin gravida fru Diana (Claire Foy) och goda vänner. Efter en tennismatch känner han sig underligt svag och följande natt kollapsar han och förs till sjukhus. Diagnosen är tydlig och obarmhärtig. 28-åriga Robin har polio och kommer bara att leva några månader till. Diana bestämmer sig för att återvända till England och ta Robin med sig.
Andningshjälp
Hemma är diagnosen densamma; Robin är förlamad från nacken neråt och hålls vid liv endast med hjälp av en respirator som andas för honom. Han lär sig visserligen att svälja vilket betyder att han kan prata, men mer är inte att förvänta. Diana besöker honom tålmodigt men Robin vill helst bara dö. Han vill inte vara någons plikt.
Men Diana är inte den som ger upp. När hon inser att det enda som kan få Robin att vilja leva är att lämna sjukhuset bestämmer hon sig för att ta hans öde i egna händer. Mot läkarens rekommendation tar hon hem honom. ”Du kommer att vara död inom två veckor”, ropar den snipiga läkaren efter dem, men han har fel. I sin hustrus vård lever Robin Cavendish faktiskt trettio år till.
Det är trettio år som enligt filmen är nästan löjligt lyckliga och fria från frustration, kriser och dåliga dagar. Det har måhända sin förklaring i att det är parets son Jonathan Cavendish som producerat filmen. Det märks att Breathe är ett kärleksprojekt men filmen hämmas definitivt av oviljan att svärta ner materialet. Valet att undvika det svåra gör också karaktärerna mer endimensionella. Robin är ständigt på gott humör och Diana frustrerande stoisk och lojal.
Förkämpe
Tack och lov dyker Hugh Bonnevilles uppfinnare och Oxfordprofessor Teddy Hall upp och blåser lite liv i filmen. Han börjar med att fixa ett alarmsystem åt Robin så att han kan få hjälp om han behöver det, och sedan bygger han en stol med inbyggd respirator så att Robin kan röra sig. Med hjälp av Teddy tar han sig inte bara ut ur huset utan ut i världen. Det finns en underbar scen där familjen Cavendish strandat på en väg i Spanien, respiratorn har gått sönder och de håller Robin vid liv genom handpump. I väntan på att Teddy ska flyga ner lyckas de få hela lokalbefolkningen att flockas kring dem med kulörta lyktor, mat, sång och dans. Men här accentueras också avsaknaden av djup/mörker i resten av filmen. För hur ska vi kunna förstå vidden av det fantastiska och drastiska i familjen Cavendishs liv när vi berövas insikt i hur mycket jobb som låg bakom?
Det är synd, för det står klart att det finns en bättre version av den här filmen just bortom räckhåll. Den är nämligen både intressant och givande i sak: Cavendish var en pionjär som ägnade en stor del av sitt liv åt att kämpa för funktionsvarierades rättigheter. Men Serkis och manusförfattaren William Nicholson är alltför bekväma med det konventionella och duktiga ”baserat på verkliga händelser”-berättandet där ett inspirerande råmaterial och bra skådespeleri anses räcka. Där inga risker tas. Där, paradoxalt nog, inget står på spel. Det är sannerligen att göra Robin och Diana Cavendish en björntjänst.