Fartfylld julterapi med dans och musik
Helsingfors stadsteater sparkar med dansteaterföreställningen Aikuisten joulukalenteri i gång julsäsongen med besked.
Koncept och koreografi: Jyrki Karttunen. Regi: Jyrki Karttunen, Kari Heiskanen. Dramaturgi: Sanna Niemeläinen. Ljus och scenografi: William Iles. Dräkter: Laura Dammert. Ljud: Mauri Siirala. Arrangemang: Arttu Takalo. Mask och hår: Henri Karjalainen. På scenen: Jyrki Karttunen, Jyrki Kasper, Heidi Naakka, Emilia Nyman, Mikko Paloniemi, Tiina Peltonen, Katri Soini, Leenamari Unho, Mikko Vihma. Premiär på Helsingfors stadsteater 15.11.
Det är teaterns egen dansgrupp Helsinki Dance Company som står för showen under ledning av koreografen Jyrki Karttunen. Tillsammans med Kari Heiskanen har han regisserat föreställningen, och Sanna Niemeläinen står för dramaturgin.
Karttunen spelar julterapeuten Leo-Matti Kurkiainen som ska råda bot på SAD-syndromet som sprider sig bland folket: seasonal affective disorder. Det betyder att man kän- ner ångest inför julsäsongen. Genom en terapi på tjugofyra steg ska syndromet botas. I tur och ordning öppnas så luckorna i julkalendern, och i varje lucka finns en uppgift karaktärerna ska utföra, som ska få dem på bättre humör. Det blir mycket sång och dans så klart, och för varje lucka är julstämningen närmare.
Karaktärerna vi möter är välbekanta: en julgran, en tomte, lucia, nötknäpparen, julgubben, en ängel, med flera. De har alla egna personligheter. Dräktdesignen av Laura Dammert är fungerande och ger karaktärerna nya utseenden; till exempel tomten har fått en ny look med glittrande jeans och en guldjacka och lucia har inte sin vanliga vita kåpa med rött skärp. Granens klänning andas 20-tal och terapeuten Karttunens gräsligt smaklösa julmönstrade kostym är perfekt för showen.
Föreställningen har formatet av en tv-show och Karttunen agerar programvärd. Publiken involveras och engageras på många sätt, vilket passar bra för en dylik show. Bland annat skapas en Finland 100-koreografi utifrån ord som publiken kastar fram: dansarna improviserar fram rörelser för de finländska nationalsymbolerna bastu, rally, sjö, salmiak, Sibelius och Mumin, och publiken inbjuds sedan att också dansa med i läktarna. Några får till och med gå upp på scenen och dansa.
Föreställningen varierar mellan flamsighet och halvroliga skämt till mer allvarliga och till och med konstnärliga bitar. Finast är de några lugna solonumren: lucia (Heidi Naakka) som improviserar hur julen känns i kroppen och Jyrki Kaspers vackra dans mitt bland nallebjörnar och mjukisdjur (han spelar ett barn som bara vill ha hårda paket). När Emilia Nyman, som spelar julens magi, sjunger Ave Maria är stämningen oväntat dramatisk, närmast tragisk – mycket riktigt brister hon i hysterisk gråt en bit in i sången – vilket ger föreställningen en annan dynamik mitt i allt ståhej.
Några ytterligare gånger är allvaret på ytan: ett barn skriver ett brev till sin frånvarande far som befinner sig på ett fartyg i Kuala Lumpur, och önskar att han kommer hem till jul. Det grälande gifta paret i en annan scen visar också på verkligheten för många – stress som leder till osämja och dålig stämning.
Främst är Aikuisten joulukalenteri ändå en underhållande, lättsam show med säkra, beprövade skämt och klichéer. Självklart är till exempel firmajulfesten med, med allt vad det innebär av minnesluckor, borttappade bh:ar och andra pinsamheter.
Slutet känns lite platt; jag hade gärna sett en avslutande riktigt fartfylld gruppkoreografi. Ett liveband hade också kunnat tillföra föreställningen mycket.