En fälld tall och Mau Mau-upproret
Konsthallen Kohta inleder sin verksamhet med att visa två performanceinriktade konstnärer som inte visats i Finland tidigare: Juha Pekka Matias Laakkonen och Donna Kukama.
Konst ●● Juha Pekka Matias Laakkonen / Donna Kukama ● Konsthallen Kohta, Verkstadsgatan 2. Till 22.12
Alldeles utanför vid entrén ligger en stor fälld tall. Det är uppseendeväckande med kvarliggande kvistar och spån runtomkring. I trädets ända har Matias Laakkonen valt att karva fram en prydlig rundhet. Verket vid namn Osan otto är tredelat och fortsätter inne i konsthallen. Ett rundat fat som uppstått av karvandet har placerats preciöst på en liten, skör pyramid av spånrester som uppstått då konstnären sågat ned trädet. Det hela står ensligt och balanserar mitt på golvet i den stora salen. Grunden är med andra ord mycket ostabil och runtomkring i den stora salen råder tomhet. Allt är noga tillvarataget och framstår som en slags meditation över hållbarhet och form. I allt detta finns en tanke om att trädet ska kunna föras tillbaka till sin plats, ett holistiskt förhållningssätt med andra ord.
Trettiofemåriga Laakkonen, med finskt påbrå, bor i Sverige och har ställt ut bland annat i London och Antwerpen. Han berättar själv att han ser sig mera som performance-konstnär än som skulptör. I stället för konkreta skulpturer visar han nämligen materialet som en händelse. Jag kan se det konceptuella i det hela, men har ändå svårt att gripas av det då jag inte kan koppla några känslor till det hela. Kanske skulle verket ha öppnats upp mer om man hade visat flera verk ur hans produktion? Nu förefaller det aningen ab- rupt med spånhögen mitt på golvet, även om tomheten runtom ger en viss laddning.
Mau Mau-upproret
I det andra rummet visas sydafrikanska Donna Kukamas videoverk. Kukama har fått sin konstutbildning i Schweiz, men väljer att arbeta mycket platsspecifikt utifrån sitt ursprung. Videoverket skildrar en performance som hon gjorde i Kenya 2008 då hon var 27 år gammal. Hon står vänd mot publiken och må- lar sina läppar med rött läppstift. Akten urartar till att hon målar hela ansiktet och sina handflator röda. Och till slut står hon likt ett stelt monument med blodrött ansikte och händerna öppna.
Detta verk kunde tolkas på många
olika sätt, men kontexten formar verket. Allt händer nämligen på ett öppet fält i Nairobi där folk håller på att lämna ett möte till minnet av Mau Mau-upproret på femtiotalet mot Kenyas brittiska kolonisatörer. Tiotusentals dog i detta blodbad. Kukama har genom sin produktion via performancer belyst kontroversiella händelser i historien och konsthallen har inbjudit henne att genomföra ett nytt projekt i Helsingfors nästa år.
Överlag tycker jag att de olika verken i utställningen bildar en dialog över tid och rum och jag kan finna kontraster och samband. Intressant är att uppleva olika former av alternativa monument.
Kanske skulle verket ha öppnats upp mer om man hade visat flera verk ur hans produktion?
camilla Granbacka
Recensent