Tillgänglig konst
Offentlig konst Västmetron i all ära, Stockholms tunnelbana kallas världens längsta konstutställning. Offentlig konst har en stark position i Sverige. När nya tågstationer byggs ingår konst i budgeten och konstsatsningen på sjukhuset Nya Karolinska igen ä
I Stockholm är konsten nära, också för den som inte tar sig till ett galleri eller ett museum. Tunnelbanan kallas ofta världens längsta utställning med nästan hundra utsmyckade stationer.
För 80 år sedan beslutade Sveriges riksdag om den enprocentsregel som gör att konst räknas in i budgeten när nytt byggs i offentlig regi. Men när ekonomin försämras är den offentliga konstens plats inte alltid lika självklar.
STOCKHOLM Eftermiddagsrusningen har börjat och pendeltåget mot Bålsta ska snart avgå. Många på perrongen riktar koncentrationen mot sina mobiltelefoner, men den som lyfter blicken kan se ett konstverk med fotografier av färggranna pressade växter på svart botten.
Flyttar man på sig förändras bilden nästan kalejdoskopiskt. Det här är konst i och för folk i rörelse.
– Folk verkar gilla det, de är ju framme och tittar, säger Peter Svedberg. – Jag är här och spionerar ibland. Han har gjort Äng och två andra verk på den nyöppnade pendeltågsstationen Stockholm City, 45 meter under jord. Den och stationen Odenplan ingår i den så kallade Citybanan, en sex kilometer lång järnvägstunnel genom centrala Stockholm, som är en del av pendeltågsnätet.
Projektet har pågått i tio år och handlat om pengar, schaktmassor och logistik – men också konst.
Av de över fyrahundra konstnä-
rer som anmälde sitt intresse valdes fjorton ut. 40 miljoner kronor, eller drygt 4 miljoner euro, har verken kostat. Satsningen har enligt kommunikationschef Eva Rådmark Herder varit självklar.
– Det har inte varit något snack om saken.
Det beror inte minst på den så kallade enprocentsregeln, som i år fyller åttio år. Den innebär att en procent av investeringsbudgeten ska gå till bild och formkonst när man bygger nytt eller om i offentlig regi. Tanken om konst i offentliga miljöer, tillgänglig för alla, är därmed stark.
Egentligen är regeln en rekommendation, men vissa kommuner har genom fullmäktigebeslut gjort den tvingande. Två tredjedelar av kommunerna använder sig av den i någon form visar en några år gammal undersökning.
Procentsatsen är däremot mer bildlig, och inte alltid exakt.
Citybanan har kostat 16,8 mil jarder kronor att bygga, och konst för 168 miljoner hade knappast ens fått plats, säger Marie Andersson, konstvetare och konstkonsult som gör guidningar bland annat i de nya tågstationerna och i Stockholms tunnelbana.
För sjukhuset Nya Karolinskas del igen var avsikten att nå upp till en procent, men när byggkostnaderna skenade i väg blev proportionerna andra. Utsmyckningen är ändå den största satsningen för en offentlig plats i Sverige hittills: 118 miljoner kronor eller 12,3 miljoner euro kostar den. Sjukhuset invigs officiellt i vår.
Inte som på galleri
Bladen och blommorna i Peter Svedbergs verk på pendelstationen är plockade i Stockholmsnaturen. På ett annat får byggnader och människor plats. Det blir en tidsbild – kanske någon om femtio år småler åt klädstilar och färger?
Svedberg säger att det ”är få för unnat” att få göra konst som är tillgänglig för så många och som är tänkt att vara bestående. Samtidigt är han pragmatisk.
– De flesta ser inte konsten utan är här för att åka tåg.
Men också för dem har konsten en funktion, menar han. Den ger platsen en identitet och fungerar som orienteringshjälp.
Svedberg drar sin hand över glasytan. Ett klotterskydd av plast är synligt ur vissa vinklar. Det hade han helst varit utan men säger att det är självklart att den som gör konst för offentliga miljöer måste anpassa sig. Han har också haft trafikflöden och säkerhetsaspekter att ta hänsyn till.
– Det är annorlunda än om du gör en målning till ett galleri.
Processen började för hans del för sex år sedan. De konstnärer som valdes ut i en första gallring fick månadslön för att skissa på verk, och av dem förverkligades en del. Ekonomiskt går det ihop, men inte så mycket mer, säger Peter Svedberg.
Han tycker ändå att enprocentsregeln är ett bra verktyg, eller ”i alla fall någonting”.
– Konsten är ju ett sätt att mäta utvecklingen i ett samhälle.
Kan begränsa uttrycket
Enprocentsregeln kom till genom ett riksdagsbeslut. Den omfattade då statlig nybyggnation och blev en del av folkhemstanken i en tid när bostadsbyggandet var stort.
– Det fanns en idé om att konsten ska vara med i samhällsbygget och man var mån att konsten skulle nå ut till alla, säger Magdalena Malm, vd för Statens konstråd som arbetar med konst i offentliga miljöer.
Samtidigt handlade det också om att ge konstnärer jobb.
Den offentliga konsten har ändå inte varit självklar under alla de år som regeln har funnits. Under 1990– och 2000talet var den snarare marginaliserad för att igen uppleva ett uppsving. Till tunnelbanan kom konsten först efter påtryckningar från konstnärshåll.
– Det finns ett väldigt stort intresse för offentlig konst i Sverige just nu, både hos dem som bygger och planerar. Man har förstått att konsten är viktig, säger Malm.
Men hon ser också svagheter med finansieringsprincipen. Den knyter konsten till byggnader och leder lätt till att permanenta lösningar som skulpturer prioriteras.
– Det gör att bara vissa konstnärliga uttryck ryms och man tappar en hel mängd från samtidskonsten: performancer, installationer, rörlig bild.
Nyligen klarnade det ändå att en av tågstationerna i Västlänken i Göteborg ska få en heltidsanställd person på livstid som ska agera konst
verk. Det handlar enligt Malm om en idébaserad performance som också internationellt utvidgar gränserna för vad offentlig konst kan vara, ”på ett kraftfullt sätt”.
Kring det verket har det blivit livlig debatt. Göteborgspostens ledarskribent skriver att ”risken med detta performanceverk är att det i allmänhetens ögon drar ett löjets skimmer över all konst.”
Vid lågkonjunktur?
Där flera vi talar med säger att konstsatsningarna sällan ifrågasätts eftersom enprocentsregeln i dag är så självklar, har Mårten Castenfors en delvis annan uppfattning. Han är chef för Stockholm konst som är stadens motsvarighet till konstrådet. Stockholm hör till de kommuner där fullmäktige beslutat att regeln är tvingande.
Under de tio år han har varit chef har projekten tiofaldigats. Enligt Castensfors pågår ändå en ständig konflikt om hur regeln ska tolkas och en rädsla för att konsten ska kosta.
– Nu är alla glada och nöjda men vid nästa lågkonjunktur kommer den att ifrågasättas, säger han.
– Fast en procent av hela den stora kakan ändå är marginella pengar.
Också på jobbet
På pendeltågsstationen kastar sig Albin Östervall och Moa Höckert upp på något som kanske kan tas för en bänk eller sittplats, men som är en del av Karin Törnells verk Andetag och Fotfäste.
Östervall säger att han sällan lägger märke till konst när han rör sig längs bekanta rutter.
– Jag brukar titta på den, säger däremot Höckert.
Erik Sjöberg har med sonen Nils och dottern Tove tagit sig till stationen uttryckligen för att bekanta sig med verken.
Han uppskattar konstsatsningarna här och i lokaltrafiken överlag.
– Om man bygger bara funktion blir det inte så kul.
Enprocentsregeln har kommit honom till godo också på jobbet. När personalmatsalen på det statliga verket byggdes om fick den samtidigt ny konst.
Längsta utställningen
Från Stockholm City är det direkt förbindelse till tunnelbanan. Av de hundra stationerna längs tre linjer i staden har hela 94 en konstnärlig utformning. Det varierar från enkla kakelväggar eller mosaik på en pelare till yviga takmålningar eller grottstationer som i sig är som ett museum. Världens längsta konstutställning talar man om ibland.
– Det finns ju konst i många andra städers tunnelbanor men inte i den här mängden, säger konstguiden Marie Andersson.
Unikt är enligt henne också att den är planerad och gjord för just en viss station.
Favoriterna är många men Andersson lyfter speciellt fram Kungsträdgården.
– Det är som en underjordisk kungsträdgård, säger hon och visar oss runt.
Plötsligt öppnas nya dimensioner. En trädstam påminner om den så kallade almstriden som fördes 1971 i parken ovanför oss. Målningar i taket hänvisar dels till operahuset som finns vid en av uppgångarna, dels till musikakademin vid en annan.
I en kakelplatta på golvet tar ett fossil oss till den allra äldsta historien. Vatten hörs porla – som i parkens fontäner.
Jo, de turister som betraktar tunnelbanan som en sevärdhet – SL, som driver trafiken, ordnar gratis rundvandringar. Stockholmare tar däremot konsten mer för given tror Andersson, men tycker att det inte gör så mycket.
– När vi är i vår egen stad är vi fysiskt på plats i tunnelbanan men mentalt redan på väg. Det viktiga är att du uppfattar att det är en station som det faktiskt finns en omtanke kring och att du förstår att det inte är en ogästvänlig miljö där du känner dig otrygg.
”Menskonst” väcker debatt
Ytterligare internationellt intresse har konsten i tunnelbanan fått på sistone. På sju stationer görs så kallade konstväxlingar där verken visas under en kortare tid. Vid Slussen syns nu serietecknaren Liv Strömquists The Night Garden som skildrar kvinnor som har mens.
Både The Guardian och New York Times tar upp diskussionen kring ”menskonsten”, som väckt en del debatt också i sociala medier i Sverige. The Night Garden ska enligt planerna ändå hänga kvar i ett år.
Konstnären själv är glad över uppmärksamheten och säger till Sveriges Radio att reaktionerna visar att menstruation fortfarande är tabubelagt.