Den föga mediesexiga lieden i fokus
Vladimir Agopovs William Blake-tonsättningar kammade hem första pris i Yrjö Kilpinen-tävlingens final.
Konsertrecension
●●Yrjö Kilpinen-tävlingens final Kaisa Ranta, sopran, Essi Luttinen & Merja Mäkelä, mezzosopran, Nicholas Söderlund, basbaryton, Kirill Kozlovsky & Ilkka Paananen, piano. I G Livelab 18.11.
■ Vad kan väl rimligtvis vara mindre trendigt och hippt än att i nådens år 2017 ordna en liedkompositionstävling? Absolut ingenting men ändå, eller precis därför, var det just detta som det lilla men naggande goda Yrjö Kilpinen-sällskapet, med operaoch liedbarytonen Jaakko Kortekangas i spetsen, tog sig för.
Jag vågar hävda att solosång (röst och piano) är den minst mediesexiga konstmusikaliska genren. Desto viktigare är det att locka tonsättare att producera dylika och genklangen var oväntad. Inte mindre än 87 verk droppade in av vilka en, av någon anledning, anonym urvalsjury valde ut åtta finalister.
Någonstans måste man börja och även om nivån var oväntat ojämn – om detta var de åtta bästa är jag inte helt säker på att jag vill stifta bekantskap med varendaste ett av de insända alstren – var varje bidrag ett viktigt tillskott till den inhemska liedskatten.
Ändå kan det inte hjälpas att den smått hädiska tanken infann sig: hade 95-åriga estniska Ester Mägi, vars haikutonsättningar från 1977 vi hörde efter den officiella biten, deltagit i tävlingen hade hon sopat bordet med hela gänget. Så här skall lied skrivas! Så här skall musiken reagera på textens nyanser!
Vilket inte betyder att inte även finalisterna skulle ha funnit ett och annat guldkorn vad den text- och musikmässiga relationen beträffar. Själv föll jag pladask för den 1992 födda Tuomas Kettunens atmosfäriska, smått orientaliskt färgade Mika Waltari-tonsättning Muukalainen, men juryn under ledning av tonsättaren Eero Hämeenniemi var inte lika övertygad.
Även Cecilia Damströms cykel Tidens ordning till Oscar Rossis fantasi- eggande texter hade propsat på en mer framskjuten placering, men måhända reagerade de sakkunniga på att där trots allt fanns en delvis outnyttjad textmässig potential.
Atmosfäriska tonsättningar
Däremot föll man i farstun för sparsmakat producerande Vladimir Agopovs starkt atmosfäriska William Blake-tonsättningar (jag hittar i programhäftets marginal namnet Britten), som inte helt utan orsak kammade hem första pris. Juryn gillade även pianisten Joonas Pohjonens något mer anonymt avfattade cykel Laulutunti till yngre inhemska poeters texter samt, aningen överraskande, Jukka Ollilas i sig skickligt pastischerande (Ravel, Melartin, Kilpinen, etc.) Södergrancykel Ljus och skugga.
Bland de övriga personliga favoriterna premierades även Juha LehmusEinari Vuorela-tonsättning Yksinäinen soutaja, som med sina stundtals smått jazzfärgade harmonier skiljde sig ur en i övrigt rätt jämntjock fritonal massa, medan rutinerade Mikko Heiniös Lassi Nummi-förtoning Sitten kun toinen meistä samt Inkeri Jaakkolas Katriina Ranne-diptyk Liian painavia delfiineiksi bjöd på en mängd subtila skiftningar utan att ändå engagera på djupet.
Man glömmer lätt att lied är ett teamwork inte bara mellan text- och tonsnickare utan även mellan sångare och pianist och Ilkka Paananen och Kirill Kozlovsky hör till våra allra känsligaste liedpianister. Samtliga sångare gjorde väl ifrån sig och personligen upplevde jag Nicholas Söderlunds emotionellt starka insats som särskilt engagerande.