Dorsin lockar till både skratt och allvar
Han sjunger just nu operett, gör tv-satir med Grotesco och dyker snart upp som Sveriges mest älskhatade granne – Ove i Solsidan – på biograferna. Men för Henrik Dorsin är jakten på skratt inte längre det viktigaste.
På sitt kontor har Henrik Dorsin skinnsoffor och en hel vägg full av dvd-filmer. Det är arbetsbibliotek, för någon som hämtar inspiration från gamla klassiker som inte brukar ingå i strömningtjänsternas utbud. Vid det här laget har Henrik Dorsin dessutom själv inrättat sig i den svenska humortraditionen. Både solokvist och med humorgruppen Grotesco är han en aktör som folk känner till.
Han tycks ständigt vara aktuell, just nu i operetten Glada änkan på Kungliga Operan i Stockholm och med politisk satir i Grotescos tredje säsong på SVT. Snart har också Solsidan-filmen premiär där han gör sin paradroll som den enerverande grannen Ove Sundberg. I januari går musikalen Gentlemannen upp på Oscarsteatern i Stockholm, med Henrik i inte mindre än åtta roller. Så nog har han lite att stå i.
Allt Henrik Dorsin gör verkar dessutom följas av stående ovationer från både kritiker och publik. Det måste vara härligt. Eller?
– Jag är väldigt glad. Men min oroliga natur gör att jag väntar på att det ska gå åt helskotta.
För att gardera sig lägger han ribban högt för sig själv. Oavsett arbetsbelastning satsar han på koncentration och hög ambitionsnivå i varje projekt.
– Eftersom jag är oerhört självkritisk vill jag kunna säga att jag gjorde allt utifrån min förmåga för att det skulle bli så bra som möjligt.
Han gick manusutbildningen på Institutet för högre tv-utbildning i Göteborg i början av 2000-talet, men hans tidiga bakgrund är inom amatörteatern. En eldsjäl på kulturförvaltningen i Lidingö kommun såg till att den tonårige Henrik och hans kompisar fick en liten budget för att sätta upp revyer, först för skolan, sedermera för hela kommunen. Redan här föddes ett embryo till Grotesco, eftersom flera av gruppens medlemmar var med i teaterprojekten.
Ett tveeggat svärd
En föreställning kunde spelas 30–40 gånger för publik, vilket blev Henrik Dorsins scenutbildning. Han lärde sig att stå inför publik, och han lärde sig att vara rolig på scen. Publikens skratt gav en bekräftelse som han tidigt började söka.
– Skrattet är ett tveeggat svärd, för ett skratt på fel ställe är obehagligt.
På senare år har han fått en mer avslappnad hållning till skrattet. Det känns inte längre lika nödvändigt som kvalitetsstämpel. Numera räcker det med att folk tycker att det han gör är bra, de måste inte skratta rakt ut.
– Det är en förändring som har skett i mig med åren. Jag ska inte säga att jag har blivit allvarligare som person, för jag har blivit mer uppsluppen privat när jakten på skrattet inte är lika viktig längre.
Kallas Ove
Han ser sig själv som en förlängning av sina gamla idoler, klassiska svenska folkliga humorakter som han såg på tv som barn. Som Galenskaparna, som i sin tur hade inspirerats av Hasse och Tage, som hade tagit intryck av Povel Ramel som var en fortsättning på Karl Gerhard, och så vidare.
Och som sagt, han är inte rädd för att syssla med allvar i framtiden. Kanske i egen regi, för det är också en dröm. Men däremellan spelar han gärna en omgång Ove Sundberg då och då, om det inte blir för tätt mellan vändorna. Att folk ibland hejar på ”Ove” när de ser Henrik Dorsin på gatan kan han leva med. Åtminstone när det sker trevligt.
– Jag tycker inte om när folk brölar, vare sig det är på Djurgården, AIK eller ”ÖÖÖHH – OVE!!”. Det är bara ett ohyfsat beteende, som jag ignorerar. Men om någon säger, ”Hej Ove” kan jag svara ”Ja, hejhej”.