Brysselbråk göder flamländsk separatism
Krisen i Katalonien har fått Flanderns separatister att vakna igen. Uppmärksammade ungdomsbråk i Bryssel dras nu även in i motsättningarna i det språkligt kluvna Belgien.
När det flamländska separatistpartiet NVA efter valet 2014 blev en del av Belgiens regeringskoalition var skepsisen stor. Som att göra räven till chef i hönsgården, sade kritikerna som befarade ökade krav på ännu större uppdelning mellan landets språkgrupper.
Regeringspositionen har dock fått NVA att tona ned sin retorik och arbeta för hela landet. Och tack vare en kombination av bättre ekonomi, populära polis- och militärinsatser efter terrordåden 2016 och otaliga skandaler inom det franskspråkiga Socialistpartiet har till och med vissa NVA-politiker rusat upp i topp bland de ledare som även de fransktalande belgarna tycker bäst om.
Men så kom krisen i Katalonien.
Stöd för Puigdemont
Medan EU-ländernas stats- och regeringschefer i princip mangrant ställt upp bakom Spanien har tunga NVA-företrädare som partiledaren Bart De Wever, inrikesminister Jan Jambon och migrationsminister Theo Francken skarpt kritiserat Madrids agerande mot katalanerna.
Premiärminister Charles Michel – franskspråkig liberal – har försökt tona ned motsättningarna och hävda goda kontakter åt alla håll. Samtidigt har regeringsenigheten tydligt störts av att även flamländska flaggor synts flitigt i de demonstrationer som hållits till stöd för den landsflyktige katalanske regeringschefen Carles Puigdemont.
När Puigdemont hårt kritiserade reaktionerna i EU vid ett möte i Bryssel den 7 november fanns dessutom inte bara NVA-företrädare på plats – utan också exempelvis Gerolf Annemans, EU-parlamentsledamot för det betydligt mer hårdföra självständighetspartiet Vlaams Belang.
Bråkigt i Bryssel
Händelserna har återigen satt fokus på splittring och skillnader i Belgien. Och när det franskdominerade Bryssel två gånger inom några dagar varit skådeplats för stora bråk mellan polis och ungdomar med invandrarbakgrund blir även det en del av debatten.
Framför allt i Flandern är tidningsrubrikerna stora och svarta. ”Straffa först och prata sedan”, manar Het Laatste Nieuws. ”Bryssel kan inte kontrollera sina ungdomsgäng”, fördömer Gazet van Antwerpen.
Statsvetaren Dave Sinardet vid universitetet VUB i Bryssel förklarar det bland annat med att invandringsdebatten är mycket hetare i Flandern.
– Den franskspråkiga sidan har få eller inga högerextrema. I Flandern är det mycket mer uppmärksamhet kring sådant som kopplas till ”lag och ordning”, säger Sinardet till tidningen Le Soir.
Fast där bakom lurar också en stor del av gammal traditionell misstro mot huvudstaden.
– Många flamländare känner ett stort avstånd till Bryssel. Det finns en kultur av skepsis, konstaterar Sinardet.