Att återskapa en klassiker

● En novembersöndag ser jag den nya filmen Borg på biografen Saga på Kungsgatan i Stockholm.

Det är en matinéföreställning och publiken består mest av välklädda och gråsprängda äldre herrar. De ser alla ut som om de i tiderna hade kunnat spela tennis med Olof Palme och Harry Schein i Kungliga tennishallen. Eller med rynkade pannor iaktta den där galet ambitiösa pojken som dagarna i ända dunkade bollen mot garageporten på Torekällgatan i Södertälje i slutet av 60-talet.

Själva filmen är riktigt bra, i synnerhet tennissekvenserna. Med tanke på att huvudrollsinnehavaren Sverrir Gudnason knappt rört en racket innan projektet körde i gång är slutresultatet rentav förbluffande trovärdigt. Att han dessutom är en ruggigt porträttlik Borg gör inte saken sämre.

Regissören Janus Metz och manusförfattaren Ronnie Sandahl (en av mina favoritkrönikörer i Aftonbladet, förresten) har valt att fokusera på den legendariska Wimbledonfinalen 1980, vilket är ett smart drag; det ger en bra struktur åt en story som annars hotat kantra över i en rad förutsägbara tillbakablickar eller scener från Borgs senare tumultartade liv som affärsman. ● Var befann ni er förresten den 5 juli 1980? Själv minns jag exakt: liksom de fyra tidigare Wimbledonfinalerna följde vi även denna match ute vid stugan, i en minimal svartvit liten resetv av märket Sanyo. Och liksom tidigare år var mottagningen i knackigaste laget; de vuxna svor både en och annan gång när rutan plötsligt fylldes av ett ymnigt snöfall mitt under en av de legendariska långbollarna.

Där stod farsan sedan och vred och vände på den inbyggda antennen för att få in den precisa vinkel som gjorde att bilden åter såg normal ut.

I dag kan jag häpna över hur många av de där spelsekvenserna jag fortfarande minns, framför allt från det legendariska tiebreaket i fjärde set. Palloralleja, kallades de av Yle:s dåvarande tenniskommentator Juha Jokinen, vars fånigt utstuderade och viskande röst gjorde att han retade gallfeber på halva befolkningen och kultförklarades av resten.

● Efter att ha sett filmen – och Folke Rydéns hyperintressanta 90-talsdokumentär ”Sagan om Björn Borg” – märker jag ändå att det är några av dramats bifigurer som fångar mitt största intresse.

Som tränaren Lennart Bergelin till exempel, vilken i Rydéns film osökt framstår som losern i den enorma ekonomiska framgångssaga som Borgs karriär sedermera blev. Hos dagens yngre generationer är Bergelin mest känd för sina floskler, som levererades på klassisk sjuttiotalssvengelska (”Björn is taking a dusch”, ”He lost because of the other guy’s stopballs”. ”the bottom is nådd”), vilket kan tyckas en smula orättvist, då han de facto vunnit tjugo SM-guld och själv spelat kvartsfinal i Wimbledon.

Fast mest fascineras jag ändå av Björn Borgs föräldrar. I den nya spelfilmen figurerar de som bekant inte alls, men i Rydéns dokumentär framstår Margareta och Rune Borg som prototypen för dagens curlande idrottsföräldrar.

På kuppen avsäger sig paret sin föräldraroll och blir i stället, som det heter i dokumentären, ”Björn Borgs största fans och förmögenhetsförvaltare”.

Vilket undertryckt drama hade det inte funnits att ösa ur där, tänker jag, ifall man rotat lite mer under den tillrättalagda ytan.

Vilket undertryckt drama hade det inte funnits att ösa ur där, ifall man rotat lite mer under den tillrättalagda ytan.