Glesbygden förlorare i svensk vårdreform
Välmående invånare i tätt befolkade områden är de stora vinnarna i den hälsovårdsreform som har genomförts i Sverige. Det visar en forskningsrapport som Sitra har gjort.
– Det har skett en snabb tillväxt av vårdcentraler som upprätthålls av privata serviceproducenter i Sverige. Investeringarna har tyvärr inte gynnat glesbygderna. Det verkar inte finnas någon lönsamhet i att grunda nya vårdcentraler i områden där kundunderlaget är litet, säger forskaren Niilo Luotonen på Hanken i Helsingfors.
Den lag som tryggar valfrihet i hälsovården i Sverige trädde i kraft år 2010. Enligt jubileumsfonden Sitra har det totala antalet vårdcentraler ökat med över 30 procent sedan den svenska reformen genomfördes. Av de nygrundade vårdcentralerna är det 76 procent som drivs av privata serviceproducenter. I fjol fanns det sammanlagt 1 151 vårdcentraler i Sverige. Socialvården berördes inte av den svenska vårdreformen, vilket innebär att det fortsättningsvis är primärkommunerna som bär ansvaret för socialtjänsterna.
Kostnaderna ökar
Enligt Sitras rapport var det ursprungliga syftet med vårdreformen i Sverige inte att minska på kostnaderna för hälso- och sjukvården.
– Den svenska vårdreformen har inte reducerat de totala kostnaderna för landets hälso- och sjukvård. Utgifterna har tvärtom ökat med tre till fyra procent per år, säger Luotonen.
Det primära målet med den svenska vårdreformen var att trygga valfriheten, förkorta vårdköerna och bredda utbudet av hälso- och sjukvårdstjänster i en situation där myndigheterna väldigt långt hade monopol på de tjänster som erbjöds.
Den svenska hälso- och sjukvården ordnas av landstingen som kan uppbära skatt för att finansiera tjänsterna. Landstingen infördes som regionala självstyrande enheter i en kommunreform som ägde rum redan 1862.
– Den svenska regionförvaltningen skiljer sig avsevärt från den landskapsförvaltning som nu byggs upp i Finland. De svenska landstingen har egna pengar att röra sig med medan den finska landskapsförvaltningen ska finansieras av staten. Landstingen har därtill över 150 års erfarenhet av att ordna hälso- och sjukvårdstjänster, säger Luotonen.
Det finns även andra skillnader som försvårar långt gående jämförelser mellan Sverige och Finland. Sverige har en högre befolkningstäthet och en lägre medelålder än i Finland. Dessa skillnader ställer olika krav på vårdbehoven.
Om det har varit svårt för de svenska glesbygderna att locka till sig privata serviceproducenter så är utmaningen om möjligt ännu större på den finska landsbygden. Niilo Luotonen Forskare
Tätorter gynnas
– Om det har varit svårt för de svenska glesbygderna att locka till sig privata serviceproducenter så är utmaningen om möjligt ännu större på den finska landsbygden där det bor färre människor än i Sverige, resonerar Luotonen.
Den finska regeringen har betonat vikten av att uppnå större jämlikhet i vården och minska på de regionala skillnaderna i välfärd och hälsa. Dessa målsättningar har inte infriats i den svenska vårdreformen.
– De som behöver mer vård har fått det sämre i Sverige. Det brister i koordineringen av hur tjänsterna ordnas och så verkar kommunikationen mellan olika vårdproducenter fungera dåligt. Det här leder till fragmentariska vårdrelationer, säger Luotonen.
De svenska vårdköerna har förkortats framför allt i tätt befolkade områden där invånarna är friskare och mer välmående än genomsnittet.
Enligt Sitra visar de svenska erfarenheterna att den finska vårdreformen måste planeras på ett sådant sätt att glesbygderna och personer med stora vårdbehov inte missgynnas.
– Landskapen borde ges möjligheter att detaljstyra vårdstrukturen med hjälp av ekonomiska incitament och sanktioner. Varje landskap borde ha mandat att finjustera det egna servicenätverket, säger direktör Antti Kivelä på Sitra.
Sitrarapporten, som heter Valinnanvapaus asukkaan ehdoilla – Suomen edellytykset Ruotsin kokemusten ja kansainvälisen tutkimustiedon varassa, diskuteras i dag på ett seminarium som ordnas av det svenskfinska kulturcentret Hanaholmen i Esbo.