Förrädare och frihetskämpar

Men Ratko Mladics roll i händelserna i Srebrenica i juli 1995 och under den långa belägringen av Sarajevo kan inte förklaras som en av segrarna förvrängd historia. Massgravarna talar sitt tydliga språk, och Mladic ledde de bosnienserbiska styrkorna.

Sedan är det en annan sak att Srebrenica och Bosnien ingalunda är de enda exemplen på utrensning, folkmord och förföljelse under de mörka åren på Balkan.

Den kroatiske generalen Ante Gotovina dömdes 2011 av krigsförbrytardomstolen för det forna Jugoslavien (ICTY) till 24 års fängelse för bland annat brott mot mänskligheten. Gotovina dömdes för att han hade en central roll i tvångsomplaceringen av 90000 etniska serber i Kroatien och i utrensningsoperationen i Krajina där den serbiska befolkningen drevs på flykten.

Gotovina överklagade sin dom och 2012 frikändes han. Domarnas röster föll 3–2.

Kosovoalbanen Ramush Haradinaj ställdes två gånger inför rätta inför krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag (ICTY) för krigsbrott mot den serbiska befolkningen i Kosovo i slutet av 1990-talet. Nyckelvittnen tystades på olika sätt och Haradinaj fick aldrig en fällande dom.

Jugoslaviens sönderfall i början av 1990-talet kan mycket förenklat förklaras med två saker: Efter Jugoslaviens starke man Josip Broz Titos död 1980 fanns det ingen lika stark efterträdare som kunde hålla ihop de sex delrepublikerna – Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien, Makedonien och Montenegro.

Under 1980-talet började också den fas som skulle leda till Sovjetunionens upplösning 1991. Därmed riktades omvärldens uppmärksamhet mot utvecklingen i Sovjetunionen och när Slovenien som första delrepublik i juni 1991 meddelade att den vill bli självständig insåg man inte dominoeffekten. Kroatien, Bosnien och Makedonien och långt senare också Montenegro.

Serbien motsatte sig frigörelsen och bara Makedonien och Montenegro lyckades frigöra sig från Belgrad förhandlingsvägen.

Krigshandlingarna i Slovenien var över på ett par veckor. Kroatien och i synnerhet Bosnien blev däremot en synnerligen blodig och fruktansvärd historia.

Under de här krigen fördelades rollerna: serberna var bovar, kroater och bosniaker offer. Ett mycket motvilligt Nato gick till slut med på att komma till FN:s undsättning.

En fredlig uppgörelse – under FN:s ledning – mellan serber och kroater ledde till att krigshandlingarna i Östslavonien upphörde. Men det hamnade snart i skymundan av det fredsavtal om Bosnien som slöts i december 1995 i Dayton, USA. Där skapades den nuvarande synnerligen bräckliga federationen Bosnien-Hercegovina med Republika Srpska som en serbisk delrepublik av Bosnien.

ICTY – precis som Nürnberg- och Rwandadomstolarna – bildades i efterhand vilket kan ses som ett stöd för Ratko Mladics sons argument – som han ingalunda är ensam om – att historien skrivs av segrarna och dessa ad hoc-domstolar riskerar att bli verktyg för hämnd.

För att undvika detta grundades den Internationella brottmålsdomstolen ICC. I och med domen mot Mladic har ICTY slutfört sitt uppdrag.

Alla de sex forna jugoslaviska delrepublikerna är i dag självständiga stater. Kosovo var aldrig en delrepublik i Jugoslavien, utan i likhet med Vojvodina en autonom del av Serbien. I dag är Kosovo självständigt, Vojvodina en del av Serbien.

Det ger en tankeställare. Inte bara om Balkan, utan om hela Europa.

Bjarne Nitovuori, fri publicist, skrev i sin kolumn bland annat så här: ”Den ansedda veteranjournalisten Neal Ascherson skrev nyligen i en kommentar till den katalanska folkomröstningen att över hälften av EU:s nuvarande medlemsstater kommit till genom en utbrytning från större stater utan dessas medgivande eller folkomröstningar. Till dem hör Finland och de baltiska staterna.” (HBL 17.10).

Kosovos ensidigt utropade självständighet 2008 har inte erkänts av Spanien. På så sätt kan man säga att Spanien har agerat konsekvent, för lagenligt – sett ur Serbiens synvinkel – var Kosovos självständighetsförklaring inte laglig, lika lite som Kataloniens självständighetsdeklaration är det enligt spansk grundlag. FN:s resolution 1244 från 1999 gav inte heller Kosovo självständighet, utan stärkt autonomi.

Kosovo har ”förvärvat” sin rätt till självständighet utifrån Serbiens agerande under Slobodan Milosevics styre. Det borde alla europeiska nationalstater hålla i minnet. Våld mot egna medborgare, inklusive fängelsedomar – också när det gäller att kväsa uppror mot grundlagen – kan få oanade följder.

Se på Kosovo. Se på Nordirland. Lagar kan ändras. Om den politiska viljan – och visheten – finns.