Ensidigt hyllande

VÄINÖ TANNER Hur skriver man historia? Historikerns uppgift är att pröva och tolka olika påståenden och försöka skapa förståelse kring hur människor tänkte och resonerade inför sitt agerande i en samhällelig kontext.

Lasse Lehtinen (HBL 21.11) har full rätt att få tolka historiska skeenden som han vill utefter sina egna politiska premisser. Men som jag påpekade i min recension är hans biografi över Väinö Tanner inte vetenskaplig historieskrivning eftersom läsaren inte tilldelas möjlighet att pröva rimligheten i hans tolkning. Nu utlämnas läsaren till Lehtinens syn på hur saker och ting var enligt honom i det förflutna. Hans ”metod” är gravt selektiv och styrs av ett färdigt upplagt mål, snarare än att problematisera ”historiska sanningar” och ta andra synpunkter i beaktande.

Sedan måste jag korrigera Lehtinens (återigen) felaktiga påståenden i hans insändare. Otto Ville Kuusinen tillhörde inte ”de finare familjerna” utan var son till en skomakare och för honom gick det ju inte särdeles illa efter 1918 – han hör antagligen, till skillnad från Tanner och Urho Kekkonen, till de internationellt sett mest framgångsrika finländska politikerna med tanke på hans fortsatta politiska karriär i Kremls nomenklatura. Till skillnad från Lehtinens ensidiga hyllande av Tanner skriver jag

Hans biografi över Väinö Tanner är inte vetenskaplig historieskrivning eftersom läsaren inte tilldelas möjlighet att pröva rimligheten i hans tolkning.

inte detta om Kuusinen för att på något sätt hylla honom och för att jag personligen skulle sympatisera med hans politiska gärningar.

Till syvende och sist känner jag ett visst obehag inför det sätt som Lehtinen slentrianmässigt tilldelar ”kommuniststämpeln” efter en kritisk recension. För min del är debatten avslutad.